Alkoholisten i Bandhagen

En dag i början på 70-talet när jag skulle gå från Högdalen till Bandhagen över det som kallades Ängen såg jag på långt håll någon som klamrade sig fast vid en lyktstolpe och hörde hur den personen ropade något till de förbipasserande men jag kunde ännu inte höra vad. Ingen brydde sig om honom, för nu såg jag att det var en ”luffig” gubbe, alla bara skyndade förbi. Han är kanske otrevlig mot dom, tänkte jag, och var snart framme vid stolpen med, bokstavligt talat, vidhängande gubbe.

Du, grabben, kan du vara snäll och hjälpa mej, sa gubben. Med vad då, undrade jag dröjande. Jo, ser du, jag är så full så om jag släpper stolpen så ramlar jag och kommer inte upp igen, kved gubben nästan ohörbart. Jag betraktade gubben, som var smal, inte särskilt lång och kanske 20 år äldre än jag, och tänkte att jag hade ju iallafall ingen brådska men man vet ju aldrig vad sådant kan dra iväg och bli i förlängningen - men okey tänkte jag och frågade gubben: Vart ska du någonstans? Bara dit bort till det där huset bortom Ängen, svarade han. Jaha, tänkte jag, men hur.

Jag tog tag under gubbens ena arm och höll honom om axlarna med min andra arm, varpå han släppte stolpen. Han dråsade iallafall inte i backen direkt, utan verkade ganska stark i benen trots allt. När vi sedan började gå sakta framåt gångvägen så verkade han inte så värst full heller men visst gick det lite stappligt och sakta. Du är snäll du, sa gubben, dom där pojkjävlarna som är lite yngre brukar drämma till mej och ta ifrån mej det lilla jag har - men jag brukar inte ha så mycket att ta. Ja säg inte det du, svarade jag, jag kanske bara ska leda dej lite i skymundan innan jag drämmer till dej och tittar efter om du har något att ta. Gubben betraktade mej ingående, och när han vred på huvudet åt mitt håll så luktade han inte gott precis, men ändå kunde jag se att det glimmade till i hans ögon och så sa han: Nänä, du är inte den sorten som varken drämmer till nå'n eller tar nå't ifrån dom.

Gubben verkade ju inte helt obildad iallafall, han kunde prata begripligt trots att han nog var ganska full som det verkade - men ändå inte på något obestämbart sätt. Jag frågade hur han hamnat i den belägenheten som jag just höll på att hjälpa honom ur. Gubben svarade att det var en lång historia så det skulle vi nog inte hinna på väg fram till det där huset på andra sidan Ängen. Nej, det kan väl hända, tyckte jag, men du kan väl börja lite iallafall. Hm, sa gubben medan han stapplade vidare i mitt fasta grepp, jag kom till Stockholm från Norrland på 50-talet och började så småningom köra taxi. Jag hade familj och barn, en pojke, och livet knallade på som det brukar. Men så började det gå snett på något vis och jag vet nog inte riktigt hur det gick till men rätt som det var hade jag supit för mycket och hade ingen familj längre. Det vet'e fan hur det gick till men sedan dess har jag aldrig mer hört av nå'n av dom och jag har heller aldrig kunnat komma i kontakt med dom. Medan han berättade vidare att nu är föräldrarna döda familjen borta på nå't sätt och ingen annan heller har jag kvar - hade vi kommit helt nära huset. Var bor du då, undrade jag. Där, sa gubben och stannade och betraktade huset.

Jag erinrade mej att någon sagt att det där huset är ett litet alkoholisthem. Ja, tänkte jag, så är det nog och då är det väl därför gubben bor där. Man kan ju vara full utan att vara alkoholist, vem har inte varit det, men man kan ju undra om man får knalla omkring på sta'n och supa till lite hur som helst om man bor på ett alkoholisthem. Gubben stod still och gjorde ingen min av vilja röra sig ur fläcken trots att jag försökte putta på honom lite. Jaha, sa jag, ska vi fortsätta då, för du ska väl in där. Jo, jag ska väl det, sa gubben, men du behöver bara hjälpa mig uppför trappan, sedan ska jag försöka klara mig in själv. Äh, kom nu så går vi in, det finns väl någon där, sa jag. Jo, sa gubben, det brukar göra det. Med en viss möda tog sig gubben med ett visst mått av assistans uppför de 6 - 8  trappstegen men väl innanför ytterdörren stannade han igen och stod helt orubblig som fastspikad i golvet. Det var ganska skumt för att inte säga mörkt där inne trots att det var mitt på eftermiddagen. Jag såg åtminstone ingen - men plötsligen började något röra sig innanför något som liknande en disk.

Jaha, och nu tycker du väl att du har gjort en social insats, va, röt en stor tjock svartmuskig karl i hundrafyrtiokilosklassen som i ett huj tornade upp sig framför oss och glodde ilsket på gubben och inte minst på mej. Frågan var tydligen riktad till mej så jag svarade att: Nja, jag har bara hjälpt honom hit eftersom han hade lite svårigheter med att ta sig fram. Det har han jämt, grymtade tjockisen. Eftersom jag fortfarande höll i gubben så kunde jag tydligt känna att han darrade så knäna skakade på honom. Gubben var helt klart mycket rädd. Jag hann inte mer än tänka att nu fattas det bara att den där stora klumpen börjar spöa upp den här lilla tunna gubben. Tjockisen, som tydligen var någon sorts föreståndare där, gick fram till gubben och sög tag i ena armen på honom och mera bar än släpade in gubben i en korridor och därmed var båda borta ur min åsyn. Det hela hade väl inte tagit mer än trekvarts timma.

Jag dröjde mej kvar lite och lyssnade efter ljud som tydde på att mina farhågor skulle besannas, men det enda jag hörde var ett obestämt muttrande som till sist dog bort. Efter ytterligare en stund gick jag ut därifrån. Det tog emot lite men jag ville inte gärna att den stora otrevliga klunsen skulle komma tillbaka och finna mej kvar där. Det skulle inte förvåna mej om den stackars gubben så småningom blev en av de inte så få ensamma människor i Stockholm som begravdes utan några anhöriga närvarande. Bara en präst, en kantor och ett par vaktmästare.

Göran Eriksson