En cool katt.

En katt, en vanlig bonnkatt, är nog det coolaste som finns. Dessa sanslöst coola grabbar som glider eller snarare lufsar omkring i sin hiphop-utstyrsel kan slänga sig i väggen. En helt vanlig bonnkatt är klart mycket coolare. En katt är inte bara en utpräglad individualist som inte låter sig tämjas, den förefaller dessutom som regel mycket tillgiven men det kan vara en feltolkning.

När jag en tidig sommardag tittade ut från mitt köksfönster mot ett likadant höghus som det jag bor i fast på andra sidan gatan såg jag en katt sitta på ett balkongräcke. Varken mitt eller det andra huset ligger intill gatan så det är kanske femtio meter mellan husen. Jag har alltid en liten kikare för ett öga tillhands varför jag kunde betrakta katten noggrant. Den satt som sagt på ett mycket smalt balkongräcke på femte våningen och man kan inte låta bli att undra över hur den ska klara det och vad den ska göra sedan.

På katters sätt satt den där helt avspänt och slickade sig på ena frambenet med vilket den sedan strök sig över ansiktet. När man vet hur smalt det där räcket, som den sitter på, är så håller man nästan andan trots att man på något sätt vet att katten inte kommer att ramla ner. Och som om det inte räckte med det så reser sig katten plötsligt upp och går några steg på räcket bara för att lika plötsligt hoppa över till ett fönsterbleck en dryg halvmeter från räcket.

Ja, jag vet, katter brukar inte ramla ner men man undrar ändå hur dom klarar det dom gör. Nu står katten på det smala fönsterblecket från slutet av fyrtiotalet. På sådant underlag är katten inte mycket hjälpt av sina vassa klor, tror jag, men likafullt står den där med ändan mot balkongräcket och ingen annanstans att ta vägen utom tillbaka dit. Om jag vore katt så tror jag att jag innan jag hoppat till fönsterblecket skulle ha övervägt hur jag skulle kunna komma tillbaka om jag först måste vända mig på nämnda fönsterbleck.

Kanske hade katten också gjort sina överväganden eftersom den verkade helt cool där den stod. Därefter satte den sig helt sonika på det smala fönsterblecket och betraktade omgivningen. Ja, vad skulle jag göra, jag måste ju helt enkelt vänta och se på hur händelseutvecklingen skulle bli. Tur att jag hade tid att vänta.

Självklart fanns det, hur otroligt det än kan verka, bara en given utgång. Så småningom vände sig katten om på det mycket smala fönsterblecket och hoppade naturligtvis tillbaka till balkongräcket. Ja, varför skulle den sitta kvar på fönsterblecket eller ens på balkongräcket. Det verkade som om katten tänkte just så när den plötsligt hoppade ner – på insidan av balkongräcket - där jag inte längre kunde se den.

Så kunde jag då äntligen andas ut och bara tänka mig vad katten gjorde. Eftersom balkongdörren var stängd så fick den väl sova eller sola lite tills någon öppnade dörren. Men visst är katter coola. Helt osannolikt coola, skulle jag vilja säga.

Göran Eriksson