En full rädd tjej

På väg hem till bostaden i Hjulsta, inte helt nykter, nästan framme vid porten hörde jag ett snyftande nästan kvidande ljud. Jag såg mig omkring och upptäckte henne i mörkret på den dåligt upplysta gångvägen. Hon stod med ryggen mot ett stängsel av nät som omgärdade skolgården. När hon förstod att jag upptäckt henne pep hon lite svagt igen. Samtidigt som hon verkade vilja ha min uppmärksamhet så var hon rädd för vad det möjligen kunde medföra. Ett klart dilemma som hon dock just övervunnit och gnällde frågande om jag kanske kunde hjälpa henne. Det var i juli och ännu inte midnatt.

När jag kom fram till henne märkte jag att hon höll sig fast i staketet. Visserligen var jag, som kom från en restaurang, lindrigt nykter men hon var klart berusad för att inte säga full. Hur är det fatt, frågade jag. Hon bekräftade det jag redan förstått genom att säga: Jag är så full så jag kan inte gå hem själv, kan du kanske hjälpa mig. Jag gick helt nära henne och då passade hon på att släppa staketet och slog armarna om mig direkt. Så stod vi ett tag och jag tyckte att om det inte var alltför långt att gå så skulle det nog ordna sig. Hon var nog inte så ruskigt full ändå. Men kanske lite rädd.

Som svar på min fråga var hon kom ifrån och hur hon hamnat vid det där staketet så pekade hon på porten mitt emot min. Jag var i en lägenhet där uppe på en fest men dom är inte kloka där så jag gick därifrån, svarade hon. Var du ensam där eller kom du dit i sällskap med någon, undrade jag. Nej, jag känner ingen av dom och jag vet inte riktigt hur jag hamnade där. Men jag vågade inte stanna kvar, dom är heltokiga allihop och alla knullar med alla precis hur som helst. Vilket party tänkte jag, vi kanske skulle gå upp och kolla läget, fantiserade jag medan jag betraktade henne och försökte gissa hennes ålder. Hon var kanske 25, lång och smal och såg hyggligt klädd och städad ut. Så lite konstigt var det allt.

Där stod vi, som nyss hade träffats, med armarna om varandra och hon behövde klart mera stöd av mig än jag av henne. Plötsligt ville hon pussas också. Jag var kanske inte odelat förtjust i ömhetsbetygelserna och undrade lite förstrött om det var förskott på tack för hjälpen eller om jag möjligen gett henne intryck av att jag måste blidkas på något sätt. Oj då, fötsökte jag, vad du är kärvänlig då. Jag gillar dej, sa hon med tydlig sympati och pussades mera. På min fråga om var hon bodde svarade hon Tensta och nickade åt vänster. Det är inte så långt.

Då så, ska vi börja gå då, föreslog jag och det var hon med på. Var bor du då, frågade hon och jag svarade att vi mötts precis utanför min port. Om det för något ögonblick föresvävat henne att vi skulle gå hem till mig istället så låtsades hon inte om det och jag tänkte minsann inte föreslå det heller. Vi knallade på mot och så småningom förbi Tensta centrum. Lite då och då ville hon pussas igen och det var väl inte helt oangenämt. Det gick riktigt bra att gå och hon var lätt att ha att göra med och jag var långt ifrån obekant med miljön. Men så långt som i bortre kanten av denna förort som vi tydligen skulle hade jag aldrig varit förut.

Det finns killar som mer eller mindre berusade blir utsatta för rån med hjälp av ett liknande tillvägagångssätt som det hon just iscensatt men att det jag blivit inblandad i inte hade något med rån att göra det var jag helt på det klara med. Så vi knallade på med var sin egen insikt. Hon skulle komma hem och jag skulle inte bli rånad - åtminstone inte på vägen dit. Hon sa inte så mycket under vår inte helt stadiga promenad men hon verkade alltmera orolig ju närmare hennes lägenhet vi tycktes komma. Att hon inte på en bra stund hade velat pussas heller tolkade jag som att hon nog var ganska trött. Här bor jag, sade hon plötsligt, vill du följa med in, undrade hon. För all del, sade jag och tänkte att jag kunde behöva vila lite innan jag gick hem till mitt.

Bor du ensam undrade jag försiktigtvis. Ja, men det är nog en kille där, en kompis som kommer ibland, men han sover. Han gör nästan aldrig något annat. Hon öppnade dörren. Någon nyckel behövdes inte eftersom det var olåst. Nehej, tänkte jag, då kan det ju finnas vilka som helst där inne och jag började bli tveksam till att gå med in. Men hon gick obekymrat in och sade åt mig att komma med in. Kanske kunde hon fixa kaffe eller en öl eller nå’t. Det var tyst i lägenheten. Här och var lyste en liten lampa så att man kunde orientera sig.

Hon försvann raka spåret in i något som såg ut som ett sovrum. Jag följde efter och såg att där fanns inga möbler alls förutom en säng. Men ett bylte på golvet rörde sig och lät något också. En kille, antagligen han som nästan bara sover, stack upp huvudet och tittade på tjejen och mig och sa uppfordrande: Släck lyset. Sedan sov han igen – sin vana trogen förmodade jag. Vi drog oss ut från sovrummet och hon försvann in i köket medan jag såg mig om i det knappt upplysta vardagsrummet. Där fanns en mycket sliten soffa och en fåtölj samt ett litet soffbord på klassiskt maner belamrat med tomglas och askkoppar och allsköns bråte. Det var fullt.

Tjejen kom ut från köket och förkunnade att det inte fanns något kaffe inte heller någon öl och nu tänkte hon gå och lägga sig. Jag var inte förvånad över att det inte fanns någonting, det hade jag redan förstått. Inte heller ville hon pussas längre och inget annat heller – bara gå till sängs och sova. Medan hon gick mot sovrummet började hon helt sonika riva av sig alla kläder medan hon försvann in i det mörka sovrummet. Nåväl, tänkte jag, jag skulle nog ändå inte ha följt med henne in i sovrummet även om hon hade föreslagit det. Det var inte läge för det men det berodde inte ens på killen som sov i byltet.

Det var en tvårummare jag befann mig och köket hade två dörrar. Jag gick igenom köket och kunde konstatera att med den mängden disk som fanns i det köket så kunde det knappast finnas en ren kopp eller glas att tillgå så det var kanske lika bra att det inte fanns varken kaffe eller öl att bjuda på. I förbigående såg jag att det nog inte skulle vara lämpligt att koppla på en platta ens på den skitiga spisen utan att det skulle börja ryka.

En förunderlig tystnad rådde. Där inne låg dom och sov och jag stod i deras rekordskitiga kök och blev allt mer på det klara med att jag borde gå. Ja, vad annars. Jag lämnade dörren lika olåst som den var när vi kom dit. Jag hade nog just varit inne i en av de prydligare knarkarkvartarna i trakten men nu var jag ute därifrån igen utan missöden och på väg hemåt igen. Hennes namn fick jag heller aldrig veta möjligen beroende på att jag inte frågade. Ibland har jag undrat över hur det gick för henne sedan. Det har gått över tjugo år sedan den natten och jag har aldrig sett henne mer.

Göran Eriksson