Ett ärr att visa upp

Pojken var kanske åtta nio år och som vanligt ute på upptäcktsfärd. Denna gång inne på kaninfarmen inte långt från hemmet men helt nära brandstationen.

Varje gång det blir tal om zigenare, eller romer som dom numera kallas, så brukar jag visa mitt ärr i vänster hand. Det är en utmärkt inledning till en positiv historia om zigenare. Ja, jag tänker fortsätta att kalla dom zigenare – det gör dom själva i inofficiella sammanhang.

Vad pojken egentligen gjorde inne på den kringbyggda gården på kaninfarmen är lite oklart, men nyfikenheten drev honom alltid att grundligt och ibland vådligt utforska omgivningarna. Och lika plötsligt som han kommit in på gården så skulle han ut därifrån. Det var då det hände.

Varför han hade så bråttom ut därifrån känner vi inte till men just i portgången, som var en körväg genom uthuset, föll han framstupa och tog emot sig med båda händerna i marken. Det var bara det att under ett lager sand och torrt hö låg en rostig någon kvadratmeter stor plåt som skar upp ett djupt sår, en stor lucka, i pojkens vänstra hand.

Ibland, när något gjorde riktigt ont, så grät också halvstora pojkar på 40-talet. Såret i pojkens vänstra hand måste ha gjort riktigt ont för han grät så mycket och ljudligt så det hördes ända till zigenarlägret en bit nerför backen på andra sidan vägen. Och som det blödde sedan – det grät han inte mindre av.

Pojken, som redan kravlat upp från olycksplatsen, började springa hemåt men möttes snart av en tant som kom från zigenarlägret. Hon fångade in pojken i flykten och tröstade honom och virade om hans hand med ett tygstycke medan de gick till en vagn i lägret. Väl där rengjorde hon såret med olika vätskor som sved mer eller mindre. Slutligen klämde hon ihop luckan i handen, smetade på någon sorts salva och lade ett tryckförband samt virade in hela handen i ett bandage och hängde upp armen i en mitella.

Vid det här laget hade larmet gått för länge sedan, d.v.s. pojkens pappa på den närbelägna bilverkstaden hade fått reda på vad som hänt och kom cyklande till zigenarlägret. Plötsligen fann sig pojken sittande på pakethållaren på pappans cykel för att bli hemskjutsad. Pojken hann nätt och jämnt tacka den snälla zigenartanten för att hon tagit hand om den skadade handen innan han var på väg hem. Pojkens pappa hade bråttom och måste fort tillbaka till sitt jobb igen.

Zigenartanten småsprang jämte cykeln och var mycket angelägen om att förklara för pojkens pappa att bandaget måste sitta kvar ett visst antal dagar innan det togs bort för att läggas om. Pappan verkade inte övertygad men tackade henne för hjälpen och cyklade hem till mamman med sin skadade pojke.

Pojkens föräldrar hade en kort överläggning om huruvida dom skulle följa zigenartantens råd att låta bandaget sitta kvar ett visst antal dagar. Tydligen tog dom fasta på det och lät bandaget sitta kvar. Pojken var glad för det – kanske inte minst för att det gjorde mycket ont i handen hela den dagen och långt in på natten.

Dagarna gick och pojken var nog lite mera stillsam än vanligt, dels för att det gjorde ont om han inte var försiktig med handen och kanske för att skydda bandaget från att bli alltför smutsigt. När det blev så dags tog pojkens mamma försiktigt bort bandaget och det visade sig att såret läkt bra och att sårkanterna låg tätt ihop som dom skulle. Föräldrarna konstaterade att zigenartanten hade gjort en mycket bra sårbehandling och pojken var nöjd med att såret snart var helt läkt och att han kunde börja leka som vanligt igen.

En dag, när det värsta var över, cyklade pojken till platsen där zigenarna brukade slå läger – bara för att konstatera att zigenarna och därmed den snälla tanten inte var kvar där längre. Det var ju synd att han inte kunde visa tanten hur fint såret hade blivit – men så var det med det. Och ingen kunde veta när, eller ens om, just dessa zigenare skulle komma tillbaka.

Så småningom, när såret var helt läkt, kunde alla som såg det konstatera att några stygn gjorda på den närbelägna stadens lasarett knappast skulle ha bidragit till en finare läkning eller ett mindre tydligt ärr än det jag har i min vänstra hand än i dag. Bara jag tänker på, ser eller hör talas om zigenare så tittar jag automatiskt på ärret i min vänstra hand och trots att jag var barn när det hände så minns jag zigenartanten med tacksamhet.

Göran Eriksson