Hur en femma kan bli hundra dollar

När jag var barn och så småningom började bli lite förtrogen med pengar så fick jag en egen portmonnä med lite slantar i. Därpå följde de första lärospånen i byteshandelns mera utvecklade metodik, att man kunde byta slantar mot till exempel godis.

Upptäckten att dom vuxna hade fina papperspengar gjorde att jag snart tjatade till mig en femkronorssedel, en femma, att ha i min portmonnä. Nej då, jag skulle inte köpa godis för den – bara ha den där i min portmonnä för att titta på ibland… Vilken känsla – jag hade en sedel och kände mig nog ganska rik.

Naturligtvis dröjde det inte så värst länge innan femman blev växlad i samband med godis-köp. Men jag vågade inte handla i Konsum där min mamma alltid handlade utan jag gick till Ljungwalds där dom inte ställde några frågor utan helt enkelt sålde godis till mig.

Att mamma plötsligen undrade om jag hade min femma kvar i portmonnän gjorde genast min tillvaro lite mera komplicerad – och jag minns faktiskt inte hur det hela avlöpte när hon upptäckte att femman inte fanns kvar - bara lite rester av den… Förmodligen var detta min första erfarenhet av obehaget av att beslås med osanning. Det skulle visa sig att det inte var sista gången jag nödgades genomlida liknande problem – men det var säkert lärorikt.

Åren gick. Jag bildade egen familj med fru och tre barn samt genomgick den ofta ’sedvanliga’ perioden med dålig ekonomi och ty åtföljande problem. Ofta stod jag inför det faktum att pengarna räckte lika lite som den där olycksaliga femman hade gjort på sin tid…

Långt senare och under helt andra förutsättningar blev min ekonomi klart bättre och en femma hit eller dit kom att betyda – just ingenting. Men förståelsen för betydelsen av att inte försätta sig i en situation helt utan pengar har alltsedan dess varit helt klar för mig.

Numera bär jag sedan många år omkring på en hundradollarsedel, fast egentligen är det en resecheck värd ett hundra US dollar, och jag vet inte riktigt hur det kommer sig.  Den är i varje fall inte lika lätt att växla eller handla för här hemma som femman var… Dessutom har jag aldrig något behov av att titta på den, som med femman, men ibland ser jag ju att den finns där – och jag brukar undra lite förstrött varför jag har den – men låter den helt enkelt ligga kvar där med den knappt ’uttalade’ tanken att en dag kanske jag behöver den…

Sedan i mitten av trettioårsåldern har jag inte ens en portmonnä eller plånbok. Jag behöver det helt enkelt inte utan har mina två plastkort och hundradollarsedeln i ett tunt fodral. Det roar mig att ibland tänka den lite udda tanken – att femman har blivit hundra dollar – ett sorts mått på utvecklingen sedan jag var trettiofem…

Men, den nuvarande sedeln hade jag inte lika bråttom att växla – jag har haft den i mitt lilla fodral sedan 1988 – och jag får väl hålla koll på att den fortfarande är gångbar om jag skulle vilja växla in den…

Hm, så småningom blev situationen med 100-dollar-resechecken ohållbar – och för att inte förlora 100 dollar helt i onödan blev jag till sist tvungen att lösa in den. That’s it.

Göran Eriksson