Jävligt ont i huvudet!

Att beskriva hjärnhinneinflammation utan att svära går bra - men att beskriva den åtföljande huvudvärken utan att svära är värre! Hjärnhinneinflammation orsakas av ett virus som finns i luften både vår och höst och kan drabba vem som helst. Jag "åkte på" det i slutet av 60-talet och det första dom gör är att förbjuda alla som varit i kontakt med patienten att vistas bland andra människor tills man konstaterat huruvida inflammationen är epidemisk eller inte. Det tar bara några timmar. Dessbättre var min inte epidemisk och således inte så smittsam och isoleringen kunde hävas.

Men - huvudvärken...!!! Jag brukar påstå att bara dom som haft hjärnhinneinflammation vet vad verkligt svår huvudvärk är. Den är kort och gott extremt svår och jag var på grund av det mestadels medvetslös under en vecka med max. 41,5 i feber. När mina anhöriga frågade hur det stod till med mej fick dom till svar: Antingen överlever han eller också dör han. Om några dygn vet vi. Jag kommer osökt att tänka på det där med att "man måste vara stark" - och det var dom. Dom satt där och tittade en vecka och när jag återfick medvetandet kunde dom för all del konstatera att jag levde - men om ev. sviter visste ingen något just då. Det skulle visa sig att det var långt ifrån fritt med sådana... Efter några veckor fick jag lämna sjukhuset och en mängd undersökningar vidtog blandat med ett par återfall, som man ’egentligen inte ska kunna få’. Det hela tog ungefär 1½ år.

Jag hade nog fått "ett visst äggviteöverskott" i hjärnan(?) Jag kände inte igen mej själv ens - ännu mycket mindre kände dom andra igen mej, så vad göra... Apatisk är kanske en bra beskrivning, utifrån sett, men jag tror att jag bara vilade mej - jag var kolossalt trött på allt och alla och ville mest vara ifred. Så småningom upptäckte jag att jag hade stora svårigheter att läsa. I en uppslagen tidning läste jag lite här och där och fick inget sammanhang i någonting. Jag erinrade mej att somliga behöver en skiva med en smal öppning för bara en bokrad i taget som täcker hela sidan för övrigt. Tillverkade en sådan, gick till biblioteket och lånade den ’värsta’ filosofibok av Platon som jag kunde hitta samt tvingade mej själv att läsa igenom hela boken på det sättet. Det tog ungefär två månader - men sedan kunde jag läsa allt bättre...

När jag berättade om sådana saker vid diverse undersökningar på KS neurolog verkade dom påtagligt bekymrade och inte blev det bättre när jag nämnde att ibland kände vatten droppa på höger fot fastän där bevisligen inte fanns något vatten... Att jag sedan nämnde att jag ibland, när jag körde bil, inte kunde förmå mej att flytta höger fot från gaspedal till bromspedal utan att hjälpa till med handen - ja, då höll jag på att bli inspärrad – eller blev i varje fall uppmanad att inte köra bil på en tid...

Eftersom läkarna inte riktigt visste vad dom skulle göra med mej så skickade dom mej hit och dit på allehanda egendomliga tester bl.a. en regelrätt IQ-test. Det blev kanske vändpunkten. Enligt den som genomförde testprogrammet var resultatet om inte direkt uppseendeväckande så åtminstone i hög grad anmärkningsvärt - vad han nu kunde mena med det... Han tänkte heller inte tala om resultat-siffran, sade han, det fick man inte göra därför att "testobjektet" kunde drabbas av storhetsvansinne. Att samma objekt möjligen kunde ha god övertalningsförmåga tänkte han kanske inte på, men så småningom kunde jag förmå honom att tala om resultatet för mej, dock under förevändning att det skulle stärka min just då lite begränsade självtillit men också under förutsättning att jag lovade att inte tala om för någon annan vilket resultat jag uppnått... Tja, inte vet jag vad alla dom där turerna skulle tjäna till men kul var det så länge det pågick. Jag har aldrig och tänker aldrig tala om mitt testresultat för någon annan. Till yttermera visso har jag aldrig känt av några tendenser till storhetsvansinne och ingen annan har sagt sig kunna spåra några sådana drag hos mig heller - så då är väl allt okay då - eller hur.

Vändpunkten, ja, under någon sorts seminarium, på KS neurolog med läkare och kandidater, med mej som "huvudperson" eller om man så vill som "undervisningsmaterial" så fick jag så småningom frågan: Vad tycker du själv och vad vill du göra? Jag vill få den där utbildningen som jag aldrig fick tillfälle till när jag var ung, hörde jag mig själv svara - och "förtrollningen" var bruten! "Min" läkare "jagde" ut alla andra ur rummet i rena häpenheten över att jag sagt något vettigt på 1½ år - och han ville omedelbart veta vad jag ville plugga. Det var inte utan att jag var lite häpen själv, men sedan den dagen gick allt som på räls och jag hade tydligen "fått ordning" på mitt i viss mån söndervärkta huvud igen. Jag har nästan aldrig huvudvärk (vanlig) och elektronikstudierna på tekniskt gymnasium gick utmärkt. Jag hade kunnat få fortsätta på KTH men vid den tiden tyckte jag att det räckte med skolbänkar, jag var ju nästan 39 år.

Avslutningsvis kan nämnas att jag lade ner mycken möda på att undersöka om poliovaccin kan vara orsak till att hjärnhinneinflammation utbryter. Jag hade nämligen fått min andra poliospruta en tid innan jag blev sjuk så jag var långt ifrån säker på att det var ett virus i mitt fall. Lika lite som någon kunnat/velat bekräfta att poliovaccin kan vara orsaken - lika lite har någon kunnat förneka att så skulle kunna vara fallet - och på den vägen är det... Om någon till äventyrs undrar: Jag tog aldrig min tredje poliospruta.

Nog om dessa outgrundliga omständigheter…

Göran Eriksson