Levande fru

Redan ungefär ett år före min pensionering hade jag upptäckt den, lokalen som jag gick förbi varje arbetsdag, den där de som jag trodde var pensionärer höll till både dagar och kvällar. Det var förmodligen inte samma personer både dagar och kvällar heller, men dom satt där ofta och drack kaffe eller vad dom höll på med. Jag kunde ju inte stanna och glo in genom fönstret på dom så jag fick nöja mig med att ha en viss diffus föreställning av vad dom gjorde där inne. Varje gång dom satt där när jag gick förbi sneglade jag in för att försöka se vad som pågick men det enda jag kunde uppfatta var att dom nog drack kaffe och att det var mest tanter runt bordet.

Vartefter tiden gick och min vid det laget efterlängtade pensionering närmade sig så tänkte jag allt oftare, när jag passerade lokalen, att en dag ska jag gå in och fråga vad dom har för sig på sina möten. Jag hade redan trappat ner högst avsevärt på jobbet och åstadkom inte längre något vidare nyttigt om ens något alls. Det hade på något sätt mera blivit en fråga om att få dagarna att gå och eftersom jag inte brukar ha några problem att hitta på sysselsättningar så knallade dagarna på och blev till månader. Jag tyckte vid det laget att jag gjort mitt redan så något dåligt samvete var det aldrig tal om.

Dagen för min efterlängtade pensionering kom till slut även om det gick lite trögt på slutet. Eftersom det var första gången jag gick i pension så visste jag förståss inte riktigt vad som väntade men själva avslutningen på arbetslivet var i alla fall trevlig och minnesvärt. Fördelen med att sluta mitt i vintern är ju uppenbar för den som i likhet med mig avskyr vinter. Man varken behöver eller ens vill gå ut alls den första veckan och dessutom närmade sig jul och nyår med stormsteg och då skulle ju min kära hustru vara hemma också i nästan tre veckor. Och bara för att inte tala om den exempellösa njutning som ligger i det faktum att man inte måste gå upp tidigt och ut i kalla natten varje arbetsdag. Nu var det äntligen slut met det.

De första veckorna som pensionär hade jag, kanske i likhet med alla andra nyblivna pensionärer, väldigt mycket att göra med sådant som bara blivit liggande ogjort sedan mer eller mindre lång tid. Dagarna blir ju heller inte så långa när man sover till långt fram på förmiddagarna så därför hinner man ju inte så mycket heller. Men vem har bråttom som pensionär.

Redan ett par tre månader tidigare hade det kommit brev och broschyrer från PRO och SPF med glada tillrop och gentila erbjudanden om billiga försäkringar med mera. Jag visste också från lokaltidningen när dom lokala pensionärsföreningarna hade sina möten eller öppet hus i den där lokalen som jag numera inte gick förbi lika ofta men som jag fortfarande visste var den fanns. Efter alla jul och nyårshelger skulle jag väl åtminstone gå ner och titta lite och tala om att jag fanns.

Redan veckan efter nyår var jag nere vid lokalen, där både PRO och SPF håller till, och kollade om det var någon aktivitet där, men icke. PRO har öppet hus på tisdagar medan SPF har på onsdagar, stod det på ett anslag på dörren. Eftersom några PRO-are ej syntes till så gick jag hem igen och inväntade samma tid på onsdagen och se - då satt det tre gubbar och sex tanter där från SPF och dom blev alla så glada att det kom någon ny. Innan de två timmarnas småprat var till ända så hade jag fått frågan om jag ville bli ordförande. Jag var ju tvungen att inte bara tacka nej utan dessutom upplysa dom om att eftersom jag inte är någon föreningsmänniska så är det inte ens säkert att jag kommer dit särskilt ofta. En tant frågade om jag kanske kände några fler pensionärer i min ålder. Dom var alla mycket äldre än jag och tyckte det skulle vara kul med några yngre gubbar. Dessutom fanns det många änkor i föreningen men det kommenterade min granne, som också var där, på följande sätt: "Jaja, men han har ju en levande fru". Ridå! Nåvål, på tisdag går jag väl ner dit igen och ser efter om där finns några PRO-are då och vad dom möjligen har att tillföra i sammanhanget. Därefter kan jag kanske avgöra i vilket av dessa förbund jag vill bli medlem.

Göran Eriksson.