Måste du nynna hela tiden

Det lär ha förekommit att småbarnsföräldrar tappat besinningen och slagit ihjäl sitt spädbarn bara för att det inte slutat skrika. Jag befarar inte att min fru ska vidta lika drastiska åtgärder men mer än en gång på senare tid har hon kommit fram till mig och med klart ohöljd irritation och mycket uppfordrande sagt: Måste du nynna hela tiden?

Just den senaste gången, sittande vid datorn, hoppade jag högt av överraskning och noterade utan svårighet hur ilsken hon faktiskt var. Och jag som inte ens visste om att jag nynnat. Jo, jag blir naturligtvis både häpen och förbannad på hennes bryska sätt att framföra sitt klagomål på och konflikten ligger i öppen dager. Jag fräser tillbaka förståss och försöker göra henne uppmärksam på att jag inte medvetet försökt störa eller irritera henne - men jag talar till döva öron. Hon är oförsonlig och drar bildlikt talat ner ridån.

Kors i all sin dar, tänker jag, medan tystnaden breder ut sig i hemmet. Jag överväger att helt avsiktligt och medvetet nynna ännu mera för att testa hur mycket hon tål – men vid närmare eftertanke verkar det mera klokt att försöka lägga band på sig och inte nynna alls eftersom det tydligen är så till den milda grad besvärande för henne. Tänk så mycken kraft det går åt för att vara uppmärksam på att man inte ska börja nynna. Jag vet ju, som sagt, som regel inte om när det pågår. Tystnaden utbreder sig alltmera.

Jag erinrar mig att jag åtskilliga gånger hört andra människor nynna. Jag har hört det på jobbet, på tunnelbanan, i bussar och ute på gångvägar. Detta oskick tycks förekomma nästan var som helst. Det är bara det att jag inte kan erinra mig att jag själv blivit bindgalen av att jag hört någon nynna. Och eftersom ingen rusat på mig på sta’n och fräst att ”du nynnar hela tiden” så bör det betyda att jag inte varit särskilt störande för mina medmänniskor ute på sta’n. För det måste rimligtvis ha förekommit också ute bland folk att jag - nynnat. Jag avstår från att fråga hustrun om hon hört någon nynna på sta’n.

Flera timmar senare försöker jag kommunicera med hustrun på det sätt vi normalt umgås men möts av en kompakt motvilja mot varje form av umgänge. Hon föredrar att moltiga. Att äta middag under sådana omständigheter är en upplevelse om än inte av det angenämare slaget. Varje försök till samtal strandar på något obestämt men motvilligt grymtande som varje gång utgör punkten i just det ordutbytet. Enstaviga svar även kallat.

Det ska med en gång och utan omsvep sägas att jag själv räknar mig bland dom mest tjurskalliga av människor. Och som så ofta i sådana sammanhang så är det man själv som har mest ont av det. Jag har också lite då och då kunnat notera att min hustru inte heller saknar talanger i den vägen. Nu står det emellertid helt klart att jag mött min överman, eller rättare sagt överkvinna, på det området. Någon som är hälften så tjurskallig som min hustru får man nog leta efter. Efter våra arton år tillsammans, utan sådana här onödiga konflikter, är jag närmast böjd att tro att det kan ha något med åldern att göra. Och i så fall hennes.

Vid ett tillfälle under den andra konfliktdagen försökte jag göra henne uppmärksam på något som jag tycker är helt jämförbart. Jag bad henne ta ställning till om jag kanske, nästa gång hon väcker mig med sina snarkningar, borde väcka henne med ett brutalt ryck i armen och bryskt fråga: Måste du snarka så där? Ånej, det kunde det ju inte bli tal om därför att, som hon invände, jag har ju inte ryckt dej i armen…

Hm, det var ju inte fråga om ryck i armen utan fastmera sättet på vilket påpekandet framfördes. Likaväl som jag, när hustrun snarkar, bara berör hennes arm eller något helt lätt utan att hon vaknar, så kunde hon framfört eller åtminstone inlett sitt klagomål med orden: Vet du om att du nynnar hela tiden? Då hade det förmodligen inte uppstått någon konflikt alls utan det hade varit mycket lätt för mig att ta till mig budskapet och påbörja ansträngningarna att försöka låta bli att nynna. Jag vill ju trots allt inte vara ett irritationsmoment för min kära hustru – ens omedvetet.

I morgon kommer den tredje konfliktdagen om den löjliga konflikten mot förmodan inte ebbat ut tills dess. Har en viss föreställning om att också morgondagen kommer att förflyta som i dag. Jag försöker väl återigen lirka lite för att komma till tals med hustrun på något sätt. Men med hennes numera välkända tjurskallighet så blir det nog inte lätt.

Den här fåniga konflikten, till synes orsakad av att jag nynnar, har fått till följd att medan min hustru är i närheten så får jag försöka att ha bara en enda tanke i huvudet: Nynna inte.

Det bör tilläggas att den egentliga orsaken till hustruns utomordentliga om dock tillfälliga snarstuckenhet fick sin enkla förklaring så småningom – men det är en annan historia…

Göran Eriksson