Rundvandring i Bettna 2003

Jag har med nöje läst en artikel i Bettna-krönikan 2010. Den var utformad som en beskrivning av en rundvandring i Bettna. Den som skrev berättelsen ifråga kom till Bettna 1960 medan jag kom dit 1940 som treåring. Jag växte således upp i Bettna men till skillnad från den andra berättaren som bor kvar så lämnade jag Bettna 1956. Jag har mera sällan och ytterst sporadiskt besökt Bettna - jag hade just inget mer än min mors grav där och sedermera även min fars grav.

Först 2003 gjorde jag en fotoserie kallad återvändandet som i viss mån beskriver de viktigaste platserna jag bott och arbetat på. En av dessa platser var Bettna där jag dock bott i 16 år men aldrig längtat tillbaka till. Vid ett tillfälle hade man i Bettna något som kallades Hemvändardagen. Jag var där större delen av dagen - men hemvändandet inträffade först framåt kvällen då jag återvände till Stockholm där jag bott sedan 1959.

Ett par tre år senare upptäckte jag hur eftersatt hembygds-föreningens hemsida var och det utmynnade i att jag gjorde en ny hemsida som jag sedan dess sköter och uppdaterar för föreningens räkning.

Eftersom skolan inte tilltalade mig så värst mycket på den tiden så lade jag ner desto mera tid på två då för tiden för mig mycket speciella företeelser i Bettna, nämligen bilverkstaden, där min far jobbade, och mejeriet som gav mig mina första insikter i indusriell hantering och produktion.

Anledningen till att jag fastnade för den berättelse jag nämnde om i inledningen var just ett avsnitt om mejeriet och osttillverkningen. Jag skaffade mig betydande insikter i mejerihanteringen och jag tror att jag varit i alla lokaler och rum i byggnaden. Osttillverkningen började så smått i stora kar som rymde många kubikmeter med mjölk som vispades/rördes till ostmassa. Tro mig eller ej, men jag har simmat i ett sådant kar en gång. Ja, det var inte riktigt meningen, men jag hamnade i ett av karen fullt av mjölk och om det berodde på min dåliga syn eller bara klantighet ska jag låta vara osagt, men simma var jag tvungen till innan någon fiskade upp mig...

Nåväl, så vitt jag vet har ingen lidit någon skada av den episoden - inte ens jag. Men låt oss nu raskt hoppa till det tillfälle då ostarna ligger på sina hyllor och ruvar eller vad dom nu gör. Vad ostmästarna gör är att vända på alla ostar med jämna mellanrum. Utöver detta, pågick något som inte så många får tillfälle att se: Dom där ostmästarna borrade hål i ostarna, kanske inte alla men många, med en plåthylsa som lämnade ett centimetertjockt hål i osten ur vilken man drog ut en rund ostpinne av samma tjocklek - och om man höll sig framme kunde man få smaka på osten som ännu inte var riktigt färdig och godkänd men de flesta ostpinnarna stoppades tillbaka i hålet dom kom ifrån.

Jag har ätit ost i alla stadier av sin tillblivelse från vit vasslig ostmassa till långtidslagrad stark ost tillverkad på Bettna mejeri. Och varför borrar dom hål i osten - jo, för att med hjälp av den runda ostpinne som dom tog ut utröna huruvida osten höll tillräckligt hög kvalitet och förväntad lukt och smak. Så var det med den saken.

Mejeriberget, ja, det är förunderligt hur många anledningar det kan finnas att bestiga denna lilla bergknalle med cykel, motorcykel eller bara apostlahästarna - med eller utan sällskap på äventyret - åtminstone när man är barn...

Konsum och mlölkaffären, ja, där var jag ofta - och ingen vet hur många mjölkflaskor i plåt jag bucklat till och/eller spillt ut när jag skulle köpa mjölk åt mamma och ville ta hem den på cykelstyret.

Benneskogs kaniner, ja, men jag tror det fanns en del andra pälsdjur också, vesslor eller vad dom nu heter. Nedanför brandstationen och bastun, som jag badade i en gång i veckan tror jag, fanns lite då och då ett zigenarläger och där höll jag gärna till för där fanns mycket spännande saker att se på och folk som pratade på något sätt som jag inte förstod. En del zigenarföljen höll till på 'Kullarns gärde' och då var jag naturligtvis där...

Från ett av dessa zigenarläger har jag ett mycket speciellt minne. Jag sprang, som vanligt, och föll och skar upp en lucka i vänster hand på en rostig plåt som låg på marken. En kvinna i lägret uppfattade min belägenhet och kom till min undsättning. Hon tog mig med in i en av vagnarna där hon undersökte och rengjorde mitt sår. Som avslutning på behandlingen lade hon på ett tjockt lager av någon smet samt ett bandage som skulle skydda såret i handen. Vid det laget hade min pappa kommit till platsen och efter att ha låtit sig övertygas om att vi skulle låta bandaget sitta kvar ett visst antal dagar så skjutsade pappa hem mig på sin cykel. Först efter det föreslagna antalet dagar så togs bandaget bort och vi kunde konstatera att såret läkt helt perfekt och endast lämnat ett helt normalt ärr efter sig - vilket jag har kvar än idag. Låt mig anta att zigenare på den tiden inte sprang så mycket hos läkare för att sys när dom skadat sig - den saken kunde kvinnorna sköta minst lika bra som läkare - det är min övertygelse!

Sandbergs garage, ja, på bilverkstaden kallade dom åkeriet, inte helt snällt, för trasflyg, kanske därför att bilarna kördes fort som tusan (flyg) och att bilarna var i dåligt skick och därför ofta trasiga - trasflyg... Jo visst, vid Centralföreningen kunde man också ha kul, inte minst genom att klättra uppför alla trappor högst upp för att sedan åka kana nedför de glidbanor som transporterade säckar med säd ner till en väntande lastbil. Liknade säckar som kom till magasinet med traktor eller lastbil hissades upp med en kedja och elmotor. Det var mycket svårt att åka med säcken upp utan att bli upptäckt...

Jodå, jag kände till Ulrich Stenberg redan då men jag var mera intresserad av Jannes bilverkstad än hästar och andra djur. Och visst har jag låtit tömma en och annan sparbössa på banken i Oscar Johanssons affär - men det blev aldrig någon större framgång med förmögenhetstillväxten.

Stationen är ett kapitel för sig. Där har jag också tillbringat mycket tid inte minst vid lastning och lossning av järnvägsvagnar. Och visst var det lite spännande att lista ut hur stinsens ett varv på en stor vev åstadkom att en spårväxel lades om mer än hundra meter bort. Det var ånglok först i många år som senare avlöstes av el-lok. Den omställningen var ju både betydelsefull och kanske bidrog till effekiviseringen - men det som var roligast var ångturbinloken som, ibland två stycken, drog malmtågen. Dessa enorma ångmaskinsvidunder var inte bara nästan skrämmande stora dom var också mycket intressanta. Jag var, och är, mycket nyfiken på allt och alla så jag har undersökt dessa lok inte bara runt om, över och under, utan också inuti förarhytten förståss. Att vara så nära loken hade sina risker - ibland kom det ut en ångstråle på de mest oväntade ställen - men kul var det.

På Broms café var jag inte inne förrän i början av tonåren medan Ljungwalds affär och inte minst magasinen lockade bra mycket mera. Jösses vad mycket olika varor och grejor det fanns i så'n affär. Och vad mycket gott det fanns att äta, inte bara godis utan nötter och mandel och frukt av olika slag. Jag lärde mig hitta där och alla magasinsdörrar stod öppna hela dagarna och det var ytterst sällan som någon jagade ut mig därifrån.

Stenbergs, ja, jag är praktiskt taget uppväxt där. Verkstaden var mindre då och min pappa blev så småningom verkmästare där. Jag har gjort allt som förekommer i en sådan verkstad, med undantag av gas- och elsvets. Skärbrännare använde jag ibland men mest för att värma något som satt fast. Tänk så många minnen det finns därifrån, inte minst allt som skedde om nätterna för att bussar och lastbilar skulle vara igång nästa morgon...

Jag lärde mig köra bil mycket tidigt. Redan när jag sittande i pappas knä kunde se vägen fick jag lära mig styra. Och så snart jag räckte ner till pedalerna, vid tolv tretton år, kunde jag köra personbil. Vid femton sådär såg jag till att ha tillgång till bil som jag körde runt hela Sörmland mest om nätterna. Fantastiska upplevelser för mig på den tiden som jag minns med glädje. Hur jag klarade mig utan att åka fast finns det vissa exempel på - men det tar vi också en annan gång...

Någon presentaffär kan jag inte minnas från min tid men däremot Posten där pappa hämtade Sörmlands Nyheter varje dag - och inte minst under just den stunden som Tomten kom med julklapparna... Och Ejebäcks, där det fanns en söt liten dotter, samt lite längre upp i backen Frisören. På höger sida av vägen upp mot stora vägen fanns ingenting mellan verkstaden och Bettnaberg (hette/heter det så) där bland annat fjär'sman/polisen höll till.

Jodå, cykelreparatören kallades Monarkar'n därför att han sålde Monark-cyklar. Där fick jag ibland hjälp med behövliga delar till min cykel medan jag oftast skruvade fast dom själv. Urmakar'n var jag också inne hos ibland, med eller utan ärende, men jag minns inte om jag hade någon klocka - jag skulle i så fall aldrig haft tid att titta på den...

Smeden lite längre bort vill jag minnas hette Gogman(?). Han verkade lite argsint när det kom ungar och ville titta på vad han gjorde, men jag lärde mig så småningom att om jag kom ensam och stod tyst i den öppna dörren och tittade så fick jag snart komma in och lära mig hur olika sorters smide gick till. Allt ville jag veta - och vill fortfarande. Jag lär mig alltjämt något nytt varje dag.

Om man efter Bettnaberg gick åt höger i korsningen så fanns väl just ingenting före Kulla gård som var ganske stor. Snett emot fanns en el-firma, Skogs(?) men inget mer på den sidan vägen, tror jag. intill Skogs slogs det ibland upp zigenarläger. Gissa vem som var där och till och med sov där över natten. Jag brukar ibland skoja om att jag är nog lite tattare - och vem vet...

Efter Kulla fanns några villor och framme vid korsningen ner mot järnvägen fanns också en villa. Arne Petterson, som vet allt om Bettna som är värt att veta, brukar berätta för mig vad alla hus heter och vilka som bott och bor i dom - men tyvärr glömmer jag det lika fort igen...

Vi bodde när vi först kom till Bettna från Vrena hos Sjöbergs i Valsta något år, därefter i Åkersberg ungefär lika kort tid och sedan resten av tiden i Vänhem - där vi nu är framme på vår 'vandring'. Det var ett vackert hus, gult med vita knutar, men i juni 2003 upptäckte jag till min förskräckelse att någon klantskalle målat huset blått! Rena helgerånet att utsätta ett vackert gult hus för något sådant! Tant och farbror Östergren skulle vända sig i sina gravar...

Längre bort på höger sida, före Löta, låg ett par villor och mitt emot på vänster sida började Cementfabrikens område. Där tillbringade jag inte mycket tid. Det var ganska enahande tillverkning av cementrör i olika dimensioner och en del annat.

Löta Handel är väl nästan legendarisk med sin gamla bensinpump, om den finns kvar, och den mycket gamla byggnad som användes som magasin var en gång i tiden Sörmlands första skola. (Eller hur, Arne?) Vidare upp mot skolan passerar vi det som var Snickerifabriken. Där lärde jag mig maskiner för sågning och planhyvling i samband med ett jobb i träslöjden. Vidare upp mot kyrkan, som jag besökt i officiella sammanhang endast åtta gånger - sju skolavslutningar och min mors begravning.  Den skolbyggnad jag gick i har för länge sedan ersatts av en ny byggnad. På vägen dit passerar vi det som en gång var ålderdomshem i egentlig mening. Ödet ville dock att ingen i familjen skulle tillbringa någon tid där...

Numera kan man inte fortsätta mot Flen på den inslagna vägen och det är väl lika bra det. Om man vet om det så kan man vända hos Arne Petterson...

Om Bettna skola har jag inte så mycket att säga. Från första klass och ett par år, tror jag, hade jag Karin Flodmark och därefter den stränga men skickliga (har jag förstått långt senare) fröken Ahlberg. En kort tid hade jag överläraren Engström. Sista året hade vi en nybakad magister Kjell Johnsson. Någon s.k. åhörardag kommer jag inte ihåg men det kanske förekom. Detta om Bettna sjuåriga folkskola.

Ja, visst hoppade vi i de djupa snöfyllda dikena på hemvägen från skolan - fattas bara. Eller åkte skidor i de hiskligt branta backar som fanns helt nära skolan. När det var snöfritt var det cykel som gällde och det kunde också gå vilt till.

Kors då, det blev mycket det här. Tack för att du orkade ända hit. Jag har ibland tänkt att jag skulle skriva ner lite om Bettna och andra platser - och detta kan ju utgöra en början och som jag inspirerats av från den berättelse jag nämne om i början. Det finns mycket, mycket mer att berätta men då blir det nog en bok - och det kanske inte är nödvändigt - just nu...

Till sist måste jag instämma med många andra: Vilken barndom jag haft!

Göran Eriksson