Sädesärlan

Jag var arton år och till den lilla byn där jag växt upp hade kommit en främmande fågel. Hon körde bil som en rallyförare och hade en dialekt som kanske bidrog till att jag omgående blev förälskad i henne. Att hon var dalkulla och kanske tjugofem förändrade inte saken.

Gudrun B hade kommit till Sörmland för att arbeta som veterinärassistent. Hon hade en kollega också. En lite äldre tjej som kom från Västergötland och hade inte alls lika gullig dialekt som Gudrun. Men när det gällde att köra bil var dom lika vilda bägge två. Eftersom jag inte jobbade just då så hade jag inga svårigheter att nästla mig in där och lära känna nykomlingarna. Dom gjorde succé i byn med sitt fartiga och glada sätt och detta gällde kanske främst Gudrun.

Det var många killar i byn som hade ett gott öga till henne och för en gångs skull så var dom nog lite avundsjuka på mig. Jag var mycket intresserad av alla hennes förehavanden, om inte annat så bara för att få vara i hennes närhet. Vad hennes jobb gick ut på var jag inte riktigt på det klara med från början men jag skulle komma att få god inblick i det längre fram. Hon visade och berättade gärna om sitt jobb och snart nog föreslog hon, eftersom jag inte hade något annat för mig, att jag skulle följa med henne ut på jobb.

Hon tyckte nog också att det var lite spännande att jag var med. Själv tyckte jag det var mycket spännande och nu fick jag vara i hennes omedelbara närhet hela dagarna! Det fanns ett litet hinder. Hennes stora svarta schäfer hade synpunkter på hur nära hans matte jag fick vara. Men eftersom jag aldrig haft förstånd att vara rädd för hundar så blev vi snabbt vänner Arrak och jag. Det stod inte på förrän han ibland tvekade om vem av oss han skulle lyda så jag fick lov att ligga lite lågt för att han skulle föredra mattes åthutningar framför mina.

Den vilda dalkullan körde Volvo PV444. Det var en av de mest populära bilarna vid den här tiden och, som sagt, den framfördes alltid i ren rallystil. Man kunde inte sitta i den bilen i skapliga kläder eftersom det inte bara luktade koskit, det fanns också tjocka lager av hundhår överallt. Inte alla men vissa helger åkte Gudrun hem till södra Dalarna och inför dessa resor gjorde hon halvhjärtade försök att städa ur det värsta men det var ett nästan hopplöst företag. Det hände att vi tog i ibland och gjorde ren bilen ordentligt både in- och utvändigt men sådana infall gick fort över. Lite då och då utfördes rengöringen på den närbelägna bilverkstaden i samband med service eller reparationer.

Gudruns jobb som veterinärassistent gick i korthet ut på att besöka respektive gårdar och där utföra artificiell insemination på kor. Kort sagt göra kor dräktiga. Det gick snabbt och elegant men innebar ofta stänkande koskit både högt och lågt. Men det ingick s.a.s. i jobbet. Visst fick vi lite gliringar om att assistenten hade en assistent men dom var nog bara avundsjuka. Så här efteråt kan jag föreställa mig hur det bara lyste om oss när vi störtade ur bilen på de olika lagårdsbackarna och tog oss an uppgiften att göra kor med barn. Ofta körde jag bilen och då skulle det också gå undan. Som tur var kunde jag köra så att det föll henne i smaken. Jag hade övat mig i flera år redan då.

Från början bodde de två kollegorna ihop i samma hus men snart flyttade Gudrun till ett annat hus och kom därmed att bo ensam med allt vad det kunde innebära. För min del innebar det att jag kom att häcka där om kvällarna också. Jag var i sjunde himlen och visste inte riktigt hur jag skulle handskas med all denna lycka. Gudrun, som var en bildad tjej, lärde mig tycka om olika sorters musik. Jag kan fortfarande känna vällustrysningar när jag tänker på hur vi låg på en stor fårskinsfäll på golvet i hennes vardagsrum och lyssnade på Värdshuset Vita Hästen från grammofonskivor. Vilken lycka! Jag ville aldrig gå därifrån men jag måste ju.

Nu hör det ju till saken att Gudrun hade en kille hemma i Dalom som hon så småningom skulle gifta sig med. Dom hade växt upp på gårdarna intill varandra och var också ett gott parti för varandra. Hon väntade bara på att få en tjänst i hemtrakterna i Dalarna. Den killen, som jag träffade ett par tre gånger, kom ibland och besökte Gudrun i den lilla byn men oftast åkte hon hem till Dalarna i stället. I det sammanhanget fick jag lite nyttig övning i lidandets konst. Nåväl, jag hade kanske inte varit helt befriad från sådant tidigare heller. Lidande alltså.

Äventyret med den gulliga dalkullan pågick hela den sommaren. Under tiden hade jag börjat undersöka hur det skulle gå till att skaffa ett sådant jobb som Gudrun hade. Jag hade fått för mig att det skulle passa mig också. Men med min sjuåriga folkskola som grund så var det inte gjort i en handvändning precis. En möjlig väg var Lantmannaskola med komplettering motsvarande dåtidens realexamen, Kontrollassistentkurs med efterföljande praktik samt en kurs på Veterinärhögskolan. Jaja, man ska inte ha det för lätt.

Hela den nämnda utbildningsvägen kräver nog sin egen historis men så småningom visade det sig att jag inte kunde söka in på Veterinärhögskolan utan formell realexamen så då var det stopp. Tja, det var ju synd att jag missat en detalj i planeringen och om sanningen ska fram så har väl sådant hänt en och annan gång sedan dess. För all del, vid det här laget hade jag nog börjat tänka om ändå men den här utvikningen hade inneburit mycket roligt och många nya kunskaper som ingen kan ta ifrån mig. Strax var jag tillbaka bland bilarna på verkstaden igen. Den bilverkstad där jag tillbringat en stor del av min uppväxt.

Jo, jag har träffat Gudrun några få gånger sedan den underbara sommaren i mitten av femtiotalet. Senast vid ett tillfälle då jag själv hade nybildad familj besökte jag henne på gården i Dalarna. Vid det laget hade väl vibrationerna om inte upphört så dock avtagit. Jag har många gånger sedan dess med glädje tänkt tillbaka på denna en av mina första förälskelser. Inte så sällan har jag undrat över hur det gick sedan för och med den lilla sädesärlan. Ja, dom kallades så, på den tiden, de kvinnliga veterinärassistenterna. Ett ganska fyndigt uttryck vars ursprung man också kan fundera över på ålderns höst.

Göran Eriksson