Sommarjobb i dödens närhet

Drygt första halvan av 70-talet hade jag förmånen att på statens bekostnad med vad som då kallades AMS-bidrag som lön få studera på tekniskt vuxengymnasium till ingenjör i elektronik. Nämnda lön utgick emellertid inte under sommarlovet, och det var väl inget konstigt med det, jag fick väl skaffa mig ett sommarjobb. Dittills hade jag inte haft så värst mycket med Arbetsförmedlingen att göra, men då var det dags. Tänka sig hur det kan bli ibland, vilka tillfälligheter som griper in i våra liv på de mest besynnerliga sätt.

Sommarjobb borde väljas så att de kan användas som praktik vilket också ska ingå i betygen. Det var bara det att just då fanns det inget lämpligt sådant jobb så därför blev jag istället erbjuden två månaders jobb på – Skogskyrkogården. Arbetsuppgifterna skulle bestå av halvtid som vaktmästare iklädd svart kostym för att närvara vid begravningar samt resten av tiden arbete i – krematoriet. Nåväl, eftersom jag redan varit med om en hel del annorlunda saker och inte är särskilt lättskrämd samt kanske mera nyfiken än dom flesta så tackade jag ja till jobbet. Det gällde ju i alla fall bara två månader.

Vad gör du i vanliga fall då, blev den första frågan den dagen jag började på mitt sommarjobb. Jag studerar elektronik på tekniskt gymnasium, svarade jag. Eftersom jag kommit igång lite sent med det, jag var redan 37 år, så undrade dom förståss lite över det och varför jag tagit ett sådant jobb. Tja, man får väl ta det som finns och som det kommer, svarade jag och det godtogs tydligen.

De första dagarna fick jag vara med på begravningar. Det hade jag visserligen varit med om tidigare för länge sedan, både som barn och tonåring, men nu tillkom en annan sida av saken också, nämligen förberedelserna som vanliga begravningsgäster aldrig ser. Kistorna kom till kapellet med bil, för all del en och en, men eftersom det kunde bli flera stycken så gällde det att organisera lite i det trånga utrymmet i kapellets källare så att dom kom i rätt ordning enligt programmet.

Folk från respektive begravningsbyrå skötte det mesta men att slutligen skicka upp kistan i kapellet med en sorts hiss var ibland min uppgift. Jag vet inte vilka konsekvenserna kunde ha blivit av att skicka upp fel kista men det inträffade, så vitt jag vet, i varje fall inte. Huruvida innehållet i kistorna möjligen kunde vara förväxlat fick jag aldrig någon inblick i. Däremot blev jag varnad för att inte spärra den hydrauliska hissen ordentligt i översta läget. Den främsta anledningen till detta var att folk brukade bli så nervösa av att kistan ramlade ner en centimeter eller två med en smäll mitt under begravningsakten. Jag lovade att vara noggrann på den punkten.

Någon gång hände det att personalen från någon begravningsbyrå var osäkra på innehållet i någon kista. Därför öppnades någon kista ibland för att kolla något vad det nu var. Jag höll mig i bakgrunden. Inte för att jag trodde att liket skulle hoppa upp ur kistan precis men lite obehagligt var det på något sätt. I de kistor jag såg öppnas så låg liket uppenbarligen i en svart plastsäck. Något hade tydligen förändrats mellan den förmodade visningen av en vackert nerbäddad död människa i kistan och det här tillfället strax före jordfästningen. Någon gång tror jag att en kista öppnades bara för att den utträngande lukten borde stoppas. Jag kan lugnt påstå att jag vet hur en ruttnande människokropp luktar – den luktar väldigt illa.

Normala begravningar med vanligt folk som anhöriga och gäster avlöpte alltid utan några som helst komplikationer. Ett visst inslag av behärskad gråt och förtvivlan ingick i föreställningen. I de fall kistan var av normal längd, d.v.s. c:a två meter lång, så kunde man ju anta att den innehöll en om inte gammal så dock vuxen människas kropp. När kistan någon gång var mindre än en meter lång och kanske vit då rådde en klart förtätad stämning i det lilla kapellet. På något sätt verkade någon sorts omvänd proportionalitet råda mellan kistans längd och yttringarna av stor sorg. Kanske var det en del av den begynnande ingenjören i mig som tänkte så men det må i så fall vara mig förlåtet. Naturligtvis är sorgen mycket stor när ett barn dött. Vid dessa tillfällen var det inte helt lätt att ikläda sig rollen som vaktmästare. Dessbättre förekommer det inte lika ofta som att en vuxen eller gammal människa dör.

Det förekommer, kanske inte så sällan, att en människa dör helt utan anhöriga eller ens vänner som känner till vad som hänt. Vid sådana tillfällen uppbådades flera anställda på kyrkogården för att närvara vid jordfästningen. Som så kallad vaktmästare var jag förståss självskriven att delta. Det var märkliga tillställningar. Inte en enda anhörig eller bekant i kapellet. Bara vi som jobbade där – och vi genomförde hela ritualen som om vi kände den döda. Man kunde få en känsla av att om detta inte genomfördes enligt protokollet så skulle både det ena och det andra kunna drabba – vem då… Nåväl, om detta till äventyrs kanske lugnade någon orolig själ så må det vara hänt.

Halvtid i krematoriet skulle det vara men den delen av jobbet var mera tekniskt betingad. Först fick jag en visning av hur det hela gick till. Det var i och för sig inga konstigheter. Man kör fram kistan, som står på en låg vagn, till luckan på ugnen där en automatik tar vid. Den öppnar luckan och matar in kistan i ugnen samt stänger luckan. Det är ruskigt varmt i ugnen så det skulle vara svårt att köra in kistan manuellt. På den här sidan av ugnen, eller rättare sagt ugnarna eftersom det var flera, var rummet snyggt och trevligt och det kunde förekomma att anhöriga kom dit och tittade.

På andra sidan av ugnarna i ett annat rum ungefär en halvtrappa ner såg det helt annorlunda ut mera som i en panncentral. Där fanns en massa rör och kranar för olika inställningar och reglering av värme på varje ugn. Inget av detta behövde jag dock befatta mig med utan jag skulle bara vänta tills processen var klar d.v.s. allt var uppbrunnet. Det fanns ett litet kikhål med en liten lucka för som man lätt kunde öppna och kika in i ugnen. Jag blev uttryckligen varnad för att titta in i det där hålet eftersom det kunde ”slå ut eldslågor och skada ögat”. Jag såg aldrig några lågor slå ut från dom andra ugnarna men min nyfikenhet var väckt och eftersom jag hade glasögon så skulle mina ögon ändå vara ganska bra skyddade.

Jag började ganska snart att följa hela förloppet i den ugn jag skulla bevaka och sköta. Direkt när kistan kom in i ugnen började träet i den brinna våldsamt. Det tog bara ett par minuter så var hela kistan utom botten uppbrunnen. När kistan slutat brinna blev elden mindre häftig vilket förmodligen berodde på att kroppen innehöll en hel del vätska. Det första som hände sedan var nästan alltid att en skålliknande del föll av från huvudet som alltid var vänt mot kikhålet som jag tittade i. Ett resultat från obduktionen förstod jag senare. Mina arbetskamrater visste minsann att berätta att ibland ”satte dom sig upp” och någon hade t.o.m. hört något klagande ljud inifrån ugnen…

Jo, för all del, ibland kunde jag iaktta en tendens till resning av kroppen från huvudändan men att sitta upp var det ju inte tal om inte minst därför att det var för lågt i tak. Några ”klagande ljud” kunde jag heller aldrig notera inte minst p.g.a. dånet från förbränningen i ugnen. Men det var intressant att göra alla dessa iakttagelser genom kikhålet och aldrig slog det ut några eldslågor genom detta hål. Förmodligen hade dom andra försökt avhålla mig ifrån att titta in i ugnen utifall att jag inte skulle tåla det jag såg. Men dom hade oroat sig i onödan. För mig var det ett rent tekniskt förlopp vars resultat var en hög med aska och en del benbitar samt ett och annat metallföremål såsom skruvar o.dyl. Någon med sinne för filosofiska betraktelser om förekomsten av helvetet skulle nog inte ha tagit det jobbet ens tillfälligt som jag hade gjort.

När förbränningen var klar och askan och resterna svalnat tillräckligt öppnade man en större lucka i ugnens nederkant och rakade ut det som var kvar i en plåtburk. Innehållet i den fick kallna ytterligare innan man hällde upp allt på ett plåtbord och rensade bort alla metallföremål. Därefter skulle alla benrester malas sönder så att all aska blev till något som liknade sand och pulver. För den skull hälldes alltsammans i en sorts kvarn som mest liknade en cementblandare men en mycket liten sådan. Med hjälp av några järnkulor i den roterande trumman krossades alla benrester effektivt. Den nu färdiga askan eller om man så vill stoftet hälldes därefter i en annan burk för att så småningom hamna i en urna – men så långt kunde jag inte följa den.

Alla våra kunskaper, insikter och erfarenheter utgör en sorts kapital som ingen kan ta ifrån oss. Om dessa mina erfarenheter från sommarjobbet på Skogskyrkogården möjligen kommer att öka min förståelse för omständigheterna omkring min egen död kommer jag sannolikt inte att kunna förmedla.

Göran Eriksson