Brasilien-resa 2002

Del 1: Rio de Janeiro

Rio är en stor stad med omkring 10 milj. inv. Med alla favelas, s.k. "spontana kåkstäder", som bokstavligen klänger på nästan alla bergssluttningar, blir nog folkmängden ytterst osäker... Vi kunde även se dom på ganska nära håll från hotellet. De allra fattigaste bor högst upp och jag undrar alltjämt hur de fått upp allt byggmaterial, mest tegel, uppför branterna. Vädret var lite mulet och disigt och ibland regnade det, allra mest när vi var uppe vid Corcovado, jesusstatyn, uppe på ett berg. Tja, så kan det gå, man kan inte få allt. I Rio drack vi den första national-drinken, Caipirinha, starksprit med lite krossad lime och krossad is. Det skulle bli åtskilliga sådana under de tre veckorna. Vi bodde ganska nära spetsen på den udde som utgör gränsen mellan stränderna Copacobana och Ipanema så vi hade nära till båda.

Av de här hemma mångomtalade gatubarnen, som i stora horder förmodas dra omkring på Copacobana, såg vi nästan ingenting... En och annan av de många tiggande barnen kanske kunde räknas till de mytomspunna gatubarnen, men det mesta vi såg i den vägen var en nunna-liknande kvinna som hade en flock på 8 - 10 barn omkring sig som uppenbarligen inte var hennes egna. De barnen tiggde inte heller - hon köpte glass till dem. Nu hör det ju till saken att det gjorts stora ansträngningar på senare år för att få bort gatubarnen ur stadsbilden. Flera hjälporganisationer, även svenska, har lagt ner mycket jobb på att aktivera alla dessa barn till att göra något annat än att lura och råna turister. Det har blivit ett till synes lyckat resultat av all denna möda.

Nu var ju för all del vädret inte det bästa i Rio, dock 27 grader varmt, men det tror jag inte var det främsta skälet till att det inte vimlade av tjejer i små bikinis med snöre mellan skinkorna som det brukar göra på alla bilder från Copacobana. Om det inte också är en myt så har det kanske något med årstiden att göra - vad vet jag... Däremot så går nästan alla kvinnor, unga som gamla, omkring i rent osannolikt höga klackar i nästan vilken terräng som helst. Min fru var fullkomligt häpen och det satt visst i hela tiden.

Maten i Brasilien, för dom som inte är fattiga, tycks genomgående serveras i mycket rikliga portioner - ungefär som i USA. Kanske innehåller detta ett visst inslag av storebrors-komplex, vad vet jag. Något som vi inte sett i USA är att på vissa restauranger går kypare omkring bland borden och skär upp kött, direkt på tallriken, från ett spett som han bär med sig. Man får hur mycket kött som helst och måste hela tiden hindra dom från att mata ihjäl en. Men gott är det och mätt blir man garanterat. En annan variant är att man får plocka åt sig från en buffé så mycket man vill ha och sedan väger dom maten och du betalar ett kilopris. Jag kallade dessa restauranger för "kilo-kem", namnet på dom liknar det, så ofta att min fru blev lite irriterad... Med gott var det och mycket billigt... Ett par gånger beställde vi varsin sandwich och kaffe till rummet som lunch. Vi fick både varma och kalla mackor för minst fyra personer... Vi lade en del i kylskåpet och hade lunch nästa dag med...

Trafiken i Rio är som i alla stora städer ett kapitel för sig - men det gäller bara att ha god tid på sig t. ex. till flygplatsen... Annars har vi ju ingen brådska på semestern. De olika stadsdelarna som ligger mellan bergen binds samman av tunnlar genom samma berg. På söndagarna stänger dom av trafiken på Copacobana, förutom ett par filer längst ifrån stranden, för att folk ska få tillfälle att promenera och visa upp sig och titta på andra. Rio-borna anses vara riktiga exhibitionister som "älskar att visa upp sig". Nästan allting är stängt på söndagar i Brasilien så det gäller att ha försett sig med det som behövs - pengar och olika förnödenheter... Ett i viss mån trafiktekniskt problem är att komma upp på den s.k. sockertoppen. Den kan bara nås med linbana och eftersom min fru inte tycker om linbanor så avstod jag från det. Jag har varit på så många bergstoppar, inte minst i Alperna, så den där lilla kullen kunde göra detsamma. Men kuggstångsbana, mycket brant, upp till jesusstatyn gick bra...

Förutom en city tour, där dom pekar ut olika byggnader och platser, var nog det mest kulturella i Rio för oss: Vi var på en samba- dans- och show-föreställning av det speciella slaget som kanske bara finns i Rio. Vi har bara sett något liknande i Las Vegas tidigare.

Del 2: Iguazu Falls

På vägen dit mellanlandade vi för andra gången i Sao Paulo som är det brasilianska flygbolaget Varig's hemmahamn. Denna 17-miljoners stad valde vi att endast mellanlanda i.

Iguazu är en liten stad med en flygplats. Vattenfallen upptar ett betydande område i gränslandet mellan Brasilien, Argentina och Paraguay. Vårt hotell, Cataratas, låg helt nära fallen som var fullt synliga från hotellet - dock inte från rummet... Kanske lika bra det - dånet från det fallande vattnet är avsevärt. På andra sidan vägen, som går mellan hotellet och fallen, börjar en kilometerlång gångväg som går utefter floden en bit ner i flodfåran. Utefter denna gångväg har man en grandios utsikt över olika avsnitt av fallen som är c:a 2.5 km breda och som mest 80 meter höga. Gångvägen slutade med en bro ut över vattnet fram till kanten på ett av fallen. Fuktigheten och grönskan är av naturliga skäl högst påtaglig. Vattnet ryker kanske 100 meter upp i luften och faller sedan ner som duggregn i omgivningarna.

Naturligtvis kunde man låta sig skjutsas i båt i fallens omedelbara närhet men vi tyckte inte det var nödvändigt att komma så nära och förmodligen bli våt också. Hade jämt göra ändå att skydda kameran från vatten. Även helikopterturer kunde man ta över fallen - men till vilken nytta.

Mycket bilder med vatten på blev det... En del djur lyckades jag också "plåta". Stora delar av området är naturreservat och vid hotellet började en sorts naturstig med en skylt som varnade för livsfarliga ormar och spindlar samt en och annan puma och liknande. Om man upptäckte sådana djur i skogen skulle man rapportera till hotellpersonalen och om man blev biten av något djur skulle man skyndsamt föras till läkare. Min fru ville absolut inte gå den promenaden så jag behövde inte ens säga att jag inte heller ville gå där...

Sista dagen gjorde vi en utflykt, som varade i 5 timmar, med buss till den argentinska sidan av fallen. Väl i Argentina fick vi åka några kilometer med ett lilleputt-tåg ut mot fallen för att sedan vandra kilometervis på gångbroar ovanför både lugna vatten och på randen till 80-metersfallet. Det var vatten överallt både högt och lågt... Den längsta gångbrovägen slutade vid "helveteshålet" en kokande gryta som var kanske 20-30 meter i diameter i vilken försvann kopiösa mängder med kritvitt vatten i ett öronbedövande dån. Jag är säker på att även om man kastade ner en stor buss i hålet så skulle man aldrig återfinna ens en flisa av den förrän många kilometer nedströms... (vad nu det skulle vara bra för) En gångbroväg ledde också till en plats nedanför det största fallet. Där gick vi inte ända fram. Det skulle ha varit ett säkert sätt att bli genomblöt och vi skulle avsluta utflykten på flygplatsen där våra väskor redan fanns. Mycke' vatten va' de'.

Del 3: Brasilia

Brasilia är Brasiliens tredje huvudstad efter Salvador och Rio de Janeiro. Brasilia projekterades i tre fyra år men byggdes under loppet av bara två år och stod färdig i sina huvuddrag 1960. Sedan dess har den förståss växt och har idag en befolkning på c:a 2.5 miljon. När staden skulle byggas uppe på den 900 meter höga och helt öde högplatån så bankade dom ner ett stort kors i marken och sa: Det här platsen ska vara stadens mittpunkt. Den inkallade arkitekten Oscar Niemeyer ritade huvuddragen av staden i form av ett flygplan - ett annorlunda grepp i stadsplanering. Alla officiella byggnader ligger utefter flygkroppen och alla hotell ligger i ett område strax bakom vingen medan själva vingen rymmer bostadsområden på båda sidor med alla nödvändiga butiker på varannan tvärgata. Huvudgatorna var sex- respektive tio-filiga redan från början och några trafikproblem känner man ännu inte till - inga köer där inte.

Klimatet på högplatån är extremt torrt och därför undrar man i början av vistelsen vad man drack igår eftersom man hela tiden är mycket törstig. När man så småningom får veta hur det ligger till så får också de överallt ymnigt förekommande poolerna sin förklaring. Det finns tusentals pooler i staden och flera konstgjorda sjöar omkring - inte så mycket för att bada i men väl för att öka luftfuktigheten med. Trots höjden så är det varmt och skönt, omkring 27 grader.

Från 1960 tog det c:a 20 år innan hela administrationen kunde förmås att flytta från Rio till Brasilia. Förmodligen för att det var roligare i Rio, vad vet jag... Brasilia är numera en ganska så sliten stad och många byggnader är i behov av upprustning, vilket också pågår för fullt. Den berömda morgonstädningen av hela staden var det lite si och så med vid den här tiden. Med presidentvalet i faggorna så var nedskräpningen bitvis enorm, men det försäkrades oss att det var högst tillfälligt. Det finns gott om bilder från staden på nätet bl.a. här: http://www.geocities.com/TheTropics/3416/tabphoto.htm#brasilia

Förutom sedvanlig city tour med tillhörande kyrkor och andra sevärdheter, så gjorde vi långa utflykter per apostlahästar, med vattenflaskor, och såg många högst speciella byggnader och andra saker som finns att beskåda i stora städer. C:a 110 bilder blev det också, en del från TV-tornet.

Återigen fick vi tillfälle att konstatera att nästan allt är stängt på söndagar, men innan dess hade vi valt ut en restaurang där min frus 60-årsmiddag skulle av-ätas och -drickas. Som tur var så var den också öppen på söndagens kväll. Det var en sådan restaurang där kyparna går omkring och skär upp kött av olika sorter från stora stekspett direkt på tallriken. Kul, gott och mycket - och ’krypavstånd’ till hotellet.

Del 4: Salvador

Salvador är inte bara Brasiliens första huvudstad - det är också staden där solen går ner i öster... En förklaring kommer senare. Staden är, i likhet med Lissabon, lokaliserad i två nivåer en högre och en lägre. För att underlätta förflyttning mellan dessa höjdskillnader finns, i likhet med i Lissabon, en hiss för persontransport. Det finns naturligtvis även andra möjligheter men hissen är en av dom.

Att Salvador är en ganska gammal stad syns inte bara på de många gamla byggnaderna utan också på det begränsade inslaget av favelor, kåkstäder, men de finns där i bakgrunden. Det byggs också nya ganska höga hus i de förnyade delarna av staden. Inte minst under den obligatoriska city tour, stadsrundturen, fick vi tillfälle att beskåda många fina byggnader i "gamla sta'n" även kyrkor och statyer.

Visst fanns det badstränder men eftersom vi hade bara tre dagar på oss ville vi hellre gå omkring och titta på allt i denna gamla vackra stad än att ligga på stranden. Tids nog skulle vi också få bada...

Maten var ett kapitel för sig. Av de städer vi besökte, var Salvador den minst engelskspråkiga staden. Vi vill gärna gå på små oansenliga restauranger, som inte är stort mer än ett "hål i väggen", och så gjorde vi även denna gång. Tänk dig en mycket liten restaurang i Salvador med fem bord och ett kök i bakgrunden samt en kolgrill, nästan fylld med grillspett, halvvägs ute på trottoaren. Så småningom lyckades vi utröna att personalen (familjen) var från Libanon och ingen kunde engelska. Dom försökte ge oss grillspett, det hade varit enklast, men vi ville ha något annat och fick därför menyn som naturligtvis var på portugisiska. Min fru kände igen ett ord som liknade det grekiska keftedes (köttbullar) och pekade på det och servitören jublade - vi ville ha det där vad det nu var... Visst, det visade sig vara ganska likt keftedes utom till formen. Han kom t.o.m. in och visade ’pannbiffarna’ innan han stekte dom – och de smakade mycket bra. Vin däremot verkade inte finnas i deras föreställningsvärld ens så vi fick dricka öl till maten och det gick ju bra.

Det är mycket trivsamt att vara turist om man är road av att improvisera och inte är så petig med saker och ting... Först då får man känna på den genuina atmosfären där man är.

Trafiken är intensivt lugn på något sätt - men det är så trångt överallt så man helt enkelt måste ta det lugnt. Bussar fanns det gott om och de hade nog mest bråttom kanske inte bara för att hålla en eventuell tidtabell... Poliser såg vi inte lika många här som tidigare, men plötsligen kunde det dyka upp en hel svärm och helt sonika spärra av hela strandgatan. Vad dom sökte efter eller vad det gick ut på lyckades vi aldrig utröna - vi kan ju inte portugisiska...

Också i Salvador var vi på en musik- och dans-show som försöker beskriva historien från slaveriets dagar och framåt. Även denna gång kombinerad med middags-buffé men betydligt mindre scen än i Rio.

Jaha, så var det det där med solnedgången. Inte förrän den andra dagen kom jag på att Salvador faktiskt ligger på en udde och att det är så mycket vatten mellan udden och fastlandet att man kan tro att det är havet man ser - åtminstone om man inte ser så bra. När jag därför, kvällen innan, såg solen gå ner i vad jag trodde var havet och eftersom jag med bestämdhet vet att hela Sydatlanten ligger öster om Sydamerika så började jag undra hur detta hängde ihop - gick solen ner i öster(?) Nåväl, nästa dag kom vi till andra sidan av udden och kunde betrakta det egentliga havet nämligen Sydatlanten. Där såg vi emellertid varken soluppgång eller solnedgång. Alltså - också i Salvador går solen ner i väster - och det är dom, salvadorborna, kanske tacksamma för...

Del 5: Fortaleza

Fortaleza, som inte heller är någon liten stad, ligger 3 grader syd om ekvatorn. I vanlig ordning ligger massor av nya fina hotell utefter stränderna. Vårt hotell i Fortaleza var det bästa på hela brasilienresan och slog klart det 5-stjärniga hotellet i Brasilia trots att det endast var 4-stjärnigt. Vi kom dit ganska sent på kvällen och kunde konstatera att rummet var stort och rymligt med två king size sängar och allt det där andra som hör till. Frun jublade åt tre stora garderober, vi skulle stanna i sex nätter, och åt att handdukarna stod upprätt ihoprullade på marmorbänken i det rymliga badrummet...

Trots alla nya moderna byggnader, inte minst hotell, så ser man även i denna stad alla dessa luftledningar för el-kraft och kanske en del annat. Det är ganska förbryllande att de fått stanna kvar ovan jord... Arkitekturen är inte alltid smakfull men nästan inga nyare byggnader är funktionellt symmetriska och därmed långt ifrån tråkiga och mycket individuella - om byggnader kan vara det... Fortaleza har en hamn för både lastfartyg och fritidsbåtar. Eftersom turistområdet och hotellen har fått breda ut sig har hamnen flyttats för att vara lite i skymundan men tankfartygen som lossar olja vid en pir långt ut i havet syns tydligt och det gör väl inget. Stränderna var iallafall mycket rena.

Redan första morgonen såg vi en massa folk på stranden som i två grupper slet och drog i varsin rep-ända. Det visade sig senare att dom med hjälp av båt lade ut ett nät, med några små bojar på, i en vid båge något hundratal meter ut i havet. Sedan stod dom på stranden och drog in denna not och därmed en massa småfisk till en stor nätsäck på stranden. Dom delade upp fisken i mindre säckar och försvann var och en till sitt - för att återkomma nästa morgon...

Stadsrundturen tog några timmar och bjöd på omväxlande synintryck av allehanda slag. En kilometerlång strand, som inte syntes från hotellområdet, med restauranger och barer som sett bättre dagar användes tydligen bara av lokalbefolkningen själva. Det föreslogs iallafall inte att vi skulle gå dit och bada... Förutom hamnområdet och downtown med sin äldre bebyggelse var vi ute på en av de två gamla stora hamnpirerna utanför vilken det låg ett sedan länge sjunket fartyg vars rostiga brygga stack upp några meter ur vattnet. Tydligen hade ingen kommit på idén att bärga vraket trots att det låg på grunt vatten... Tja, det ligger kanske bra där det ligger. En del gamla fina kolonialbyggnader såg vi också. En hette Estoril och var omisskännligt portugisisk.

Åter på hotellstranden, som var bred och fin med ljus fin sand, kunde vi åter bada och sitta på barerna och dricka bl.a. kokosmjölk - om det heter så, eftersom vätskan var ganska klar och långt ifrån vit. Inte var det särskilt gott heller men vi har iallafall smakat på kokos-någon-vätska... Endast tre grader från ekvatorn är passadvindarna betydligt starkare än vad jag väntat mig. Ibland kan det uppkomma smärre sandstormar. Även om dom var mycket kortvariga så kunde sanden sticka som nålar på naket skinn. Vattnet i Sydatlanten nära ekvatorn är inte särskillt varmt i oktober, kanske bara obetydligt över 25 grader. Tja, hittills har inget badställe slagit det vi upplevt i Siambukten - det bara är så…

Utefter den flera kilometer långa stranden med alla hotellen går mellan sandstranden och gatan en mycket fin trottoar eller promenadstråk som i bredd varierar mellan 3 och c:a 25 meter. Där var det ingen trängsel ens när det var natt-marknad och vi gick där fram och tillbaka både dagar och kvällar med smärre avstickare på en del tvärgator. En dag beslöt vi att gå hela vägen förbi hamnen för att se vad som fanns där borta. Vi gick och gick och stannade vid ett och annat "vattenhål", tittade på ett båtbygge samt passerade en fiskmarknad - där fanns nog fisken vi sett dras upp på stranden. När vi passerat det sista hotellet och gått en bit till så kom en kille ifatt oss och tilltalade oss på engelska. Han ville varna oss för att gå längre än vi redan gjort: Det här är ingen bra promenadväg för er. Det kan vara mycket farligt att fortsätta. Det är bättre att ni går tillbaka.

OK, vi hade redan sett kåkbebyggelsen bortöver och var på väg mot den - men efter att jag tagit några bilder fann vi för gott att återvända till the tourist area. Eftersom vi mera sällan stötte på någon som kunde engelska så var det kanske tur att den där killen råkade finnas just där just då...

Söndagen den 6-te oktober var det presidentval i Brasilien och vi hade iakttagit upptakten till detta under ett par veckor. På valdagen kunde vi nätt och jämt köpa en Caipirinia, nationaldrinken, fastän vi var turister och knappast hade något med valet att göra, men dom var rädda för polisen eftersom det rådde alkoholförbud på valdagen. Nåväl, visst fick vi så småningom våra drinkar, men det satt långt inne - men dom ville så gärna sälja...

Hemresan började den 9 oktober med en nära 300 mil lång flygning söderut till Sao Paulo varifrån den 12 timmar långa nattflygningen norrut till London startade. Så gott som hela flygningen gick över havet, spikrakt mellan Rio och London. På monitorerna kunde vi se att den enda biten över land var den i nordvästra Spanien.

I London var det krångel med SAS-planets avisningssystem så det blev lite försening innan dom fick fram ett annat plan för fortsatt färd mot Arlanda. Annars gick allt bra.

Göran Eriksson