Brasilien-resa 2002
Del 1: Rio de Janeiro
Rio är en stor stad med omkring 10 milj. inv. Med alla favelas, s.k.
"spontana kåkstäder", som bokstavligen klänger på nästan alla
bergssluttningar, blir nog folkmängden ytterst osäker... Vi kunde även
se dom på ganska nära håll från hotellet. De allra fattigaste bor högst
upp och jag undrar alltjämt hur de fått upp allt byggmaterial, mest
tegel, uppför branterna. Vädret var lite mulet och disigt och ibland
regnade det, allra mest när vi var uppe vid Corcovado, jesusstatyn, uppe
på ett berg. Tja, så kan det gå, man kan inte få allt. I Rio drack vi
den första national-drinken, Caipirinha, starksprit med lite krossad
lime och krossad is. Det skulle bli åtskilliga sådana under de tre
veckorna. Vi bodde ganska nära spetsen på den udde som utgör gränsen
mellan stränderna Copacobana och Ipanema så vi hade nära till båda.
Av de här hemma mångomtalade gatubarnen, som i stora horder förmodas dra
omkring på Copacobana, såg vi nästan ingenting... En och annan av de
många tiggande barnen kanske kunde räknas till de mytomspunna
gatubarnen, men det mesta vi såg i den vägen var en nunna-liknande
kvinna som hade en flock på 8 - 10 barn omkring sig som uppenbarligen
inte var hennes egna. De barnen tiggde inte heller - hon köpte glass
till dem. Nu hör det ju till saken att det gjorts stora ansträngningar
på senare år för att få bort gatubarnen ur stadsbilden. Flera
hjälporganisationer, även svenska, har lagt ner mycket jobb på att
aktivera alla dessa barn till att göra något annat än att lura och råna
turister. Det har blivit ett till synes lyckat resultat av all denna
möda.
Nu var ju för all del vädret inte det bästa i Rio, dock 27 grader varmt,
men det tror jag inte var det främsta skälet till att det inte vimlade
av tjejer i små bikinis med snöre mellan skinkorna som det brukar göra
på alla bilder från Copacobana. Om det inte också är en myt så har det
kanske något med årstiden att göra - vad vet jag... Däremot så går
nästan alla kvinnor, unga som gamla, omkring i rent osannolikt höga
klackar i nästan vilken terräng som helst. Min fru var fullkomligt häpen
och det satt visst i hela tiden.
Maten i Brasilien, för dom som inte är fattiga, tycks
genomgående serveras i mycket rikliga portioner - ungefär som i USA.
Kanske innehåller detta ett visst inslag av storebrors-komplex, vad vet
jag. Något som vi inte sett i USA är att på vissa restauranger går
kypare omkring bland borden och skär upp kött, direkt på tallriken, från
ett spett som han bär med sig. Man får hur mycket kött som helst och
måste hela tiden hindra dom från att mata ihjäl en. Men gott är det och
mätt blir man garanterat. En annan variant är att man får plocka åt sig
från en buffé så mycket man vill ha och sedan väger dom maten och du
betalar ett kilopris. Jag kallade dessa restauranger för "kilo-kem",
namnet på dom liknar det, så ofta att min fru blev lite irriterad... Med
gott var det och mycket billigt... Ett par gånger beställde vi varsin
sandwich och kaffe till rummet som lunch. Vi fick både varma och kalla
mackor för minst fyra personer... Vi lade en del i kylskåpet och hade
lunch nästa dag med...
Trafiken i Rio är som i alla stora städer ett kapitel för sig - men det
gäller bara att ha god tid på sig t. ex. till flygplatsen... Annars har
vi ju ingen brådska på semestern. De olika stadsdelarna som ligger
mellan bergen binds samman av tunnlar genom samma berg. På söndagarna
stänger dom av trafiken på Copacobana, förutom ett par filer längst
ifrån stranden, för att folk ska få tillfälle att promenera och visa upp
sig och titta på andra. Rio-borna anses vara riktiga exhibitionister som
"älskar att visa upp sig". Nästan allting är stängt på söndagar i
Brasilien så det gäller att ha försett sig med det som behövs - pengar
och olika förnödenheter... Ett i viss mån trafiktekniskt problem är att
komma upp på den s.k. sockertoppen. Den kan bara nås med linbana och
eftersom min fru inte tycker om linbanor så avstod jag från det. Jag har
varit på så många bergstoppar, inte minst i Alperna, så den där lilla
kullen kunde göra detsamma. Men kuggstångsbana, mycket brant, upp till
jesusstatyn gick bra...
Förutom en city tour, där dom pekar ut olika byggnader och platser, var
nog det mest kulturella i Rio för oss: Vi var på en samba- dans- och
show-föreställning av det speciella slaget som kanske bara finns i Rio.
Vi har bara sett något liknande i Las Vegas tidigare.
Del 2: Iguazu Falls
På vägen dit mellanlandade vi för andra gången i Sao Paulo som är det
brasilianska flygbolaget Varig's hemmahamn. Denna 17-miljoners stad
valde vi att endast mellanlanda i.
Iguazu är en liten stad med en flygplats. Vattenfallen upptar ett
betydande område i gränslandet mellan Brasilien, Argentina och Paraguay.
Vårt hotell, Cataratas, låg helt nära fallen som var fullt synliga från
hotellet - dock inte från rummet... Kanske lika bra det - dånet från det
fallande vattnet är avsevärt. På andra sidan vägen, som går mellan
hotellet och fallen, börjar en kilometerlång gångväg som går utefter
floden en bit ner i flodfåran. Utefter denna gångväg har man en grandios
utsikt över olika avsnitt av fallen som är c:a 2.5 km breda och som mest
80 meter höga. Gångvägen slutade med en bro ut över vattnet fram till
kanten på ett av fallen. Fuktigheten och grönskan är av naturliga skäl
högst påtaglig. Vattnet ryker kanske 100 meter upp i luften och faller
sedan ner som duggregn i omgivningarna.
Naturligtvis kunde man låta sig skjutsas i båt i fallens omedelbara
närhet men vi tyckte inte det var nödvändigt att komma så nära och
förmodligen bli våt också. Hade jämt göra ändå att skydda kameran från
vatten. Även helikopterturer kunde man ta över fallen - men till vilken
nytta.
Mycket bilder med vatten på blev det... En del djur lyckades jag också
"plåta". Stora delar av området är naturreservat och vid hotellet
började en sorts naturstig med en skylt som varnade för livsfarliga
ormar och spindlar samt en och annan puma och liknande. Om man upptäckte
sådana djur i skogen skulle man rapportera till hotellpersonalen och om
man blev biten av något djur skulle man skyndsamt föras till läkare. Min
fru ville absolut inte gå den promenaden så jag behövde inte ens säga
att jag inte heller ville gå där...
Sista dagen gjorde vi en utflykt, som varade i 5 timmar, med buss till
den argentinska sidan av fallen. Väl i Argentina fick vi åka några
kilometer med ett lilleputt-tåg ut mot fallen för att sedan vandra
kilometervis på gångbroar ovanför både lugna vatten och på randen till
80-metersfallet. Det var vatten överallt både högt och lågt... Den
längsta gångbrovägen slutade vid "helveteshålet" en kokande gryta som
var kanske 20-30 meter i diameter i vilken försvann kopiösa mängder med
kritvitt vatten i ett öronbedövande dån. Jag är säker på att även om man
kastade ner en stor buss i hålet så skulle man aldrig återfinna ens en
flisa av den förrän många kilometer nedströms... (vad nu det skulle vara
bra för) En gångbroväg ledde också till en plats nedanför det största
fallet. Där gick vi inte ända fram. Det skulle ha varit ett säkert sätt
att bli genomblöt och vi skulle avsluta utflykten på flygplatsen där
våra väskor redan fanns. Mycke' vatten va' de'.
Del 3: Brasilia
Brasilia är Brasiliens tredje huvudstad efter Salvador och Rio de
Janeiro. Brasilia projekterades i tre fyra år men byggdes under loppet
av bara två år och stod färdig i sina huvuddrag 1960. Sedan dess har den
förståss växt och har idag en befolkning på c:a 2.5 miljon. När staden
skulle byggas uppe på den 900 meter höga och helt öde högplatån så
bankade dom ner ett stort kors i marken och sa: Det här platsen ska vara
stadens mittpunkt. Den inkallade arkitekten Oscar Niemeyer ritade
huvuddragen av staden i form av ett flygplan - ett annorlunda grepp i
stadsplanering. Alla officiella byggnader ligger utefter flygkroppen och
alla hotell ligger i ett område strax bakom vingen medan själva vingen
rymmer bostadsområden på båda sidor med alla nödvändiga butiker på
varannan tvärgata. Huvudgatorna var sex- respektive tio-filiga redan
från början och några trafikproblem känner man ännu inte till - inga
köer där inte.
Klimatet på högplatån är extremt torrt och därför undrar man i början av
vistelsen vad man drack igår eftersom man hela tiden är mycket törstig.
När man så småningom får veta hur det ligger till så får också de
överallt ymnigt förekommande poolerna sin förklaring. Det finns
tusentals pooler i staden och flera konstgjorda sjöar omkring - inte så
mycket för att bada i men väl för att öka luftfuktigheten med. Trots
höjden så är det varmt och skönt, omkring 27 grader.
Från 1960 tog det c:a 20 år innan hela administrationen kunde förmås att
flytta från Rio till Brasilia. Förmodligen för att det var roligare i
Rio, vad vet jag... Brasilia är numera en ganska så sliten stad och
många byggnader är i behov av upprustning, vilket också pågår för fullt.
Den berömda morgonstädningen av hela staden var det lite si och så med
vid den här tiden. Med presidentvalet i faggorna så var nedskräpningen
bitvis enorm, men det försäkrades oss att det var högst tillfälligt. Det
finns gott om bilder från staden på nätet bl.a. här:
http://www.geocities.com/TheTropics/3416/tabphoto.htm#brasilia
Förutom sedvanlig city tour med tillhörande kyrkor och andra
sevärdheter, så gjorde vi långa utflykter per apostlahästar, med
vattenflaskor, och såg många högst speciella byggnader och andra saker
som finns att beskåda i stora städer. C:a 110 bilder blev det också, en
del från TV-tornet.
Återigen fick vi tillfälle att konstatera att nästan allt är stängt på
söndagar, men innan dess hade vi valt ut en restaurang där min frus
60-årsmiddag skulle av-ätas och -drickas. Som tur var så var den också
öppen på söndagens kväll. Det var en sådan restaurang där kyparna går
omkring och skär upp kött av olika sorter från stora stekspett direkt på
tallriken. Kul, gott och mycket - och ’krypavstånd’ till hotellet.
Del 4: Salvador
Salvador är inte bara Brasiliens första huvudstad - det är också staden
där solen går ner i öster... En förklaring kommer senare. Staden är, i
likhet med Lissabon, lokaliserad i två nivåer en högre och en lägre. För
att underlätta förflyttning mellan dessa höjdskillnader finns, i likhet
med i Lissabon, en hiss för persontransport. Det finns naturligtvis även
andra möjligheter men hissen är en av dom.
Att Salvador är en ganska gammal stad syns inte bara på de många gamla
byggnaderna utan också på det begränsade inslaget av favelor, kåkstäder,
men de finns där i bakgrunden. Det byggs också nya ganska höga hus i de
förnyade delarna av staden. Inte minst under den obligatoriska city
tour, stadsrundturen, fick vi tillfälle att beskåda många fina byggnader
i "gamla sta'n" även kyrkor och statyer.
Visst fanns det badstränder men eftersom vi hade bara tre dagar på oss
ville vi hellre gå omkring och titta på allt i denna gamla vackra stad
än att ligga på stranden. Tids nog skulle vi också få bada...
Maten var ett kapitel för sig. Av de städer vi besökte, var Salvador den
minst engelskspråkiga staden. Vi vill gärna gå på små oansenliga
restauranger, som inte är stort mer än ett "hål i väggen", och så gjorde
vi även denna gång. Tänk dig en mycket liten restaurang i Salvador med
fem bord och ett kök i bakgrunden samt en kolgrill, nästan fylld med
grillspett, halvvägs ute på trottoaren. Så småningom lyckades vi utröna
att personalen (familjen) var från Libanon och ingen kunde engelska. Dom
försökte ge oss grillspett, det hade varit enklast, men vi ville ha
något annat och fick därför menyn som naturligtvis var på portugisiska.
Min fru kände igen ett ord som liknade det grekiska keftedes
(köttbullar) och pekade på det och servitören jublade - vi ville ha det
där vad det nu var... Visst, det visade sig vara ganska likt keftedes
utom till formen. Han kom t.o.m. in och visade ’pannbiffarna’ innan han
stekte dom – och de smakade mycket bra. Vin däremot verkade inte finnas
i deras föreställningsvärld ens så vi fick dricka öl till maten och det
gick ju bra.
Det är mycket trivsamt att vara turist om man är road av att improvisera
och inte är så petig med saker och ting... Först då får man känna på den
genuina atmosfären där man är.
Trafiken är intensivt lugn på något sätt - men det är så trångt överallt
så man helt enkelt måste ta det lugnt. Bussar fanns det gott om och de
hade nog mest bråttom kanske inte bara för att hålla en eventuell
tidtabell... Poliser såg vi inte lika många här som tidigare, men
plötsligen kunde det dyka upp en hel svärm och helt sonika spärra av
hela strandgatan. Vad dom sökte efter eller vad det gick ut på lyckades
vi aldrig utröna - vi kan ju inte portugisiska...
Också i Salvador var vi på en musik- och dans-show som försöker beskriva
historien från slaveriets dagar och framåt. Även denna gång kombinerad
med middags-buffé men betydligt mindre scen än i Rio.
Jaha, så var det det där med solnedgången. Inte förrän den andra dagen
kom jag på att Salvador faktiskt ligger på en udde och att det är så
mycket vatten mellan udden och fastlandet att man kan tro att det är
havet man ser - åtminstone om man inte ser så bra. När jag därför,
kvällen innan, såg solen gå ner i vad jag trodde var havet och eftersom
jag med bestämdhet vet att hela Sydatlanten ligger öster om Sydamerika
så började jag undra hur detta hängde ihop - gick solen ner i öster(?)
Nåväl, nästa dag kom vi till andra sidan av udden och kunde betrakta det
egentliga havet nämligen Sydatlanten. Där såg vi emellertid varken
soluppgång eller solnedgång. Alltså - också i Salvador går solen ner i
väster - och det är dom, salvadorborna, kanske tacksamma för...
Del 5: Fortaleza
Fortaleza, som inte heller är någon liten stad, ligger 3 grader syd om
ekvatorn. I vanlig ordning ligger massor av nya fina hotell utefter
stränderna. Vårt hotell i Fortaleza var det bästa på hela brasilienresan
och slog klart det 5-stjärniga hotellet i Brasilia trots att det endast
var 4-stjärnigt. Vi kom dit ganska sent på kvällen och kunde konstatera
att rummet var stort och rymligt med två king size sängar och allt det
där andra som hör till. Frun jublade åt tre stora garderober, vi skulle
stanna i sex nätter, och åt att handdukarna stod upprätt ihoprullade på
marmorbänken i det rymliga badrummet...
Trots alla nya moderna byggnader, inte minst hotell, så ser man även i
denna stad alla dessa luftledningar för el-kraft och kanske en del
annat. Det är ganska förbryllande att de fått stanna kvar ovan jord...
Arkitekturen är inte alltid smakfull men nästan inga nyare byggnader är
funktionellt symmetriska och därmed långt ifrån tråkiga och mycket
individuella - om byggnader kan vara det... Fortaleza har en hamn för
både lastfartyg och fritidsbåtar. Eftersom turistområdet och hotellen
har fått breda ut sig har hamnen flyttats för att vara lite i skymundan
men tankfartygen som lossar olja vid en pir långt ut i havet syns
tydligt och det gör väl inget. Stränderna var iallafall mycket rena.
Redan första morgonen såg vi en massa folk på stranden som i två grupper
slet och drog i varsin rep-ända. Det visade sig senare att dom med hjälp
av båt lade ut ett nät, med några små bojar på, i en vid båge något
hundratal meter ut i havet. Sedan stod dom på stranden och drog in denna
not och därmed en massa småfisk till en stor nätsäck på stranden. Dom
delade upp fisken i mindre säckar och försvann var och en till sitt -
för att återkomma nästa morgon...
Stadsrundturen tog några timmar och bjöd på omväxlande synintryck av
allehanda slag. En kilometerlång strand, som inte syntes från
hotellområdet, med restauranger och barer som sett bättre dagar användes
tydligen bara av lokalbefolkningen själva. Det föreslogs iallafall inte
att vi skulle gå dit och bada... Förutom hamnområdet och downtown med
sin äldre bebyggelse var vi ute på en av de två gamla stora hamnpirerna
utanför vilken det låg ett sedan länge sjunket fartyg vars rostiga
brygga stack upp några meter ur vattnet. Tydligen hade ingen kommit på
idén att bärga vraket trots att det låg på grunt vatten... Tja, det
ligger kanske bra där det ligger. En del gamla fina kolonialbyggnader
såg vi också. En hette Estoril och var omisskännligt portugisisk.
Åter på hotellstranden, som var bred och fin med ljus fin sand, kunde vi
åter bada och sitta på barerna och dricka bl.a. kokosmjölk - om det
heter så, eftersom vätskan var ganska klar och långt ifrån vit. Inte var
det särskilt gott heller men vi har iallafall smakat på
kokos-någon-vätska... Endast tre grader från ekvatorn är passadvindarna
betydligt starkare än vad jag väntat mig. Ibland kan det uppkomma smärre
sandstormar. Även om dom var mycket kortvariga så kunde sanden sticka
som nålar på naket skinn. Vattnet i Sydatlanten nära ekvatorn är inte
särskillt varmt i oktober, kanske bara obetydligt över 25 grader. Tja,
hittills har inget badställe slagit det vi upplevt i Siambukten - det
bara är så…
Utefter den flera kilometer långa stranden med alla hotellen går mellan
sandstranden och gatan en mycket fin trottoar eller promenadstråk som i
bredd varierar mellan 3 och c:a 25 meter. Där var det ingen trängsel ens
när det var natt-marknad och vi gick där fram och tillbaka både dagar
och kvällar med smärre avstickare på en del tvärgator. En dag beslöt vi
att gå hela vägen förbi hamnen för att se vad som fanns där borta. Vi
gick och gick och stannade vid ett och annat "vattenhål", tittade på ett
båtbygge samt passerade en fiskmarknad - där fanns nog fisken vi sett
dras upp på stranden. När vi passerat det sista hotellet och gått en bit
till så kom en kille ifatt oss och tilltalade oss på engelska. Han ville
varna oss för att gå längre än vi redan gjort: Det här är ingen bra
promenadväg för er. Det kan vara mycket farligt att fortsätta. Det är
bättre att ni går tillbaka.
OK, vi hade redan sett kåkbebyggelsen bortöver och var på väg mot den -
men efter att jag tagit några bilder fann vi för gott att återvända till
the tourist area. Eftersom vi mera sällan stötte på någon som kunde
engelska så var det kanske tur att den där killen råkade finnas just där
just då...
Söndagen den 6-te oktober var det presidentval i Brasilien och vi hade
iakttagit upptakten till detta under ett par veckor. På valdagen kunde
vi nätt och jämt köpa en Caipirinia, nationaldrinken, fastän vi var
turister och knappast hade något med valet att göra, men dom var rädda
för polisen eftersom det rådde alkoholförbud på valdagen. Nåväl, visst
fick vi så småningom våra drinkar, men det satt långt inne - men dom
ville så gärna sälja...
Hemresan började den 9 oktober med en nära 300 mil lång flygning söderut
till Sao Paulo varifrån den 12 timmar långa nattflygningen norrut till
London startade. Så gott som hela flygningen gick över havet, spikrakt
mellan Rio och London. På monitorerna kunde vi se att den enda biten
över land var den i nordvästra Spanien.
I London var det krångel med SAS-planets avisningssystem så det blev
lite försening innan dom fick fram ett annat plan för fortsatt färd mot
Arlanda. Annars gick allt bra.
Göran Eriksson |