Busskapning i Tijuana

Det närmade sig slutet på den tre veckor långa Stora Amerikaresan. Vi var i San Diego våren 1988. Om ett par dagar skulle en del av oss förlänga resan med en vecka på Hawaii, en del med en vecka i Florida medan andra skulle åka direkt hem. Men först skulle vi alla göra en utflykt till den lilla staden Tijuana i Mexico.

Vår guide hade skaffat fram en mindre buss med chaufför som skulle ta oss de få milen till vår destination för dagen. Gränsstationen i utkanten av Tijuana är ganska stor och mycket hårt trafikerad. USA och Mexico har ett komplicerat förhållande till varandra men de tusentals illegala gränspassager som lär ske mellan de båda länderna varje dag sker någon annanstans.

Som vid alla gränsstationer var det köer och man fick intrycket att även om man inte hindrade amerikanska fordon från att passera in i Mexico så var det heller ingen som försökte underlätta på något sätt. Vi fick lämna vår buss och passera passkontrollen inomhus. Väl ute på andra sidan gränsen fick vi vänta ganska länge på vår buss.  Kanske underlättades passagen något av att vi hade en ganska ung kvinnlig chaufför.

När också bussen så småningom var igenom så kunde vi fortsätta vår färd. Den stora planen med många filer gick ihop alltmera till en bred gata som svängde något till vänster in under ett par broar i en svagt nedåtlutande backe in mot staden. Alldeles före den första bron hördes en blandad kör av signalhorn från bilar. I nästa ögonblick var vår buss på alla sidor omringad av taxibilar. Bussen stannade och så gjorde även alla taxibilarna. Vad var på gång, undrade vi.

I den fasta förvissningen om att vi var i goda händer, eftersom vi hade en guide som var mycket van vid  Nordamerika samt som det visade sig en spansktalande chaufför, så tog vi det abrupta avbrottet i vår färd med nyfiket lugn. Medan vår kvinnliga chaufför redan börjat en upprörd diskussion med några taxiförare så sa vår guide till oss att absolut inte blanda oss i vad som pågick utan bara var tysta och stilla samt vänta och se. Han visste just då ännu inte vad det hela handlade om.

Sålunda satt vi där, ett tjugotal svenska turister, i en buss mindre än 300 meter från gränsen och undrade om bussen kanske blivit kapad. Två saker talade emot detta – vi kände oss inte på minsta sätt hotade och gränspolisen kunde fortfarande se bussen om dom tittade åt det hållet. Nej, det måste handla om någonting annat och, skulle det visa sig, det rörde sig om något tämligen banalt. Bussen hade inte tillstånd att köras i Mexico.

Men var kom alla dessa taxibilar in i bilden. Jo, förarna visste tydligen inte bara vilka bussar som hade tillstånd att köras i Mexico, dom förväntade sig att bussen skulle stanna på den amerikanska sidan av gränsen och att vi turister således skulle – just det – åka taxi. Det var nog mest på grund av nesligen uteblivna inkomster som dom, ett helt gäng, hade bestämt sig för att sätta vårt tour-företag på plats. Att vi turister kom i kläm lite kunde nog inte hjälpas.

Efter en längre diskussion på spanska som vi inte kunde följa men väl, av tonläget att döma, kunde förstå andemeningen i, så fick vi sedan åka till någon myndighet i staden åtföljda av fyra taxibilar. Förarna följde med vår chaufför in på något kontor där dom stannade en god stund medan vi bara väntade. Tydligen gick det inte vägen eftersom vi sedan måste uppsöka ännu ett myndighetskontor åtföljda av samma fyra taxibilar med fortfarande uppretade förare. Taxiförarna visade dock inget som helst agg  mot oss turister och det får man kanske vara tacksam för.

På det andra stället kunde dom tydligen utfärda någon sorts tillfälligt körtillstånd för vår buss och det gjorde ju inte oss något att det bara skulle gälla denna enda dag eftersom vi bara skulle stanna över dagen. Dock hade den här ’kapningshistorien’ tagit ett par av våra timmar i anspråk och det fick till följd att vi fick begränsa vårt program till en del. Vi ville gärna vara tillbaka i San Diego till lämplig middagstid och eftersom vår guide redan varnat oss för att köpa och äta någon som helst mat på gatan så blev det inte mycket till lunch heller.

Väl tillbaka på den amerikanska sidan berättade guiden att det som hänt nog var droppen som gjorde att det dom länge diskuterat nu skulle genomföras. En liten reducering i programmet för Stora Amerikaresan kom till stånd redan på hösten samma år. Och dom som ändå vill åka till Tijuana på egen hand kan ju göra det med spårvagn till gränsen och – just det – taxi i Tijuana. Det finns mycket gott om taxibilar där.

Nåväl, denna lilla episod var ju inte så farlig som den verkade till en början men är ändå ett talande exempel på vad man kan råka ut för som turist i gränslandet mellan USA och Mexico och kanske även på andra ställen.

Göran Eriksson