Hyrbil i San Francisco

När vi, min fru och jag, anlände till San Francisco Airport i slutet av augusti -92 var vi mycket trötta efter att ha rest från Stockholm. Vi hade visserligen sovit en natt på hotell i New York, efter en kortare förflyttning mellan de två flygplatserna JFK och La Guardia, men vi var ändå mycket trötta när vi kom fram ungefär mitt på dagen. Nu skulle vi bara hämta vår förbokade hyrbil.

Den stora terminalbyggnaden är rund och man kan nästan gå ett helt varv. Min fru skulle försöka hitta platsen där vi kunde kvittera ut hyrbilen och jag, som fortfarande rökte på den tiden, skulle vänta på en viss plats. Eftersom hon dröjde, det var en stor byggnad, så gick jag ut en stund för att ta ett bloss. Väggen var av glas så jag räknade med att vi skulle se varandra när hon kom tillbaka.

Långt efter det jag gått in igen till den överenskomna platsen kom hon dit, arg som ett bi, och undrade var jag varit eftersom hon inte hittat mig. Jag tror än i dag att hon letat någon annan-stans eftersom det ju var en glasvägg jag hade stått utanför. Nåväl, hon hade inte hittat något hyrbilställe så det måste väl finnas någonstans utanför då. Väl utanför byggnaden kom vi snart på att det gick en buss/shuttle runt mellan terminalen och de olika parkeringarna så vi gick på en sådan.

Efter en ganska lång runda pekade dom ut en bil som vi skulle ha och sa att nyckeln satt i bak-luckan. Vi lastade i våra två stora resväskor och kom till full klarhet i hur bra det var att inte hyra en liten bil. Nu skulle vi bara bekanta oss lite med bilen och detta gällde kanske främst min fru chauffören. Redan när man stängde dörren så blev man nästan fastnaglad av det automatiska säkerhetsbältet som applicerades antingen man ville eller inte. Kanske gick det att inhibera men i så fall kom vi inte på hur, så det fick vara.

Min chaufför skulle känna lite på spakar och pedaler och medan jag tittade på den enkla karta vi hittat i teminalen körde hon framåt en bit. Plötsligt for jag uppåt framåt mot vindrutan och fångades av det automatiska säkerhetsbältet. Då jag undrade varför hon tvärbromsat på det där viset så sa hon förvånat att bromsarna tog så där tvärt. Hur då, får jag se, sa jag och hon körde en bit till och skickade upp mej i rutan en gång till. Snart förstod jag hur det gick till. Människan, som kört automatväxlade bilar tidigare, satt där och trampade på fotbromsen med vänster fot!

Mycket egendomligt. Kunde det kanske bero på att hon var för trött för att köra bil. Men hon hade ju i alla fall sovit tillräckligt, tänkte jag, medan hon körde fram mot utfarten som var spärrad med en tre meter lång vass taggig kniv som stack upp ur asfalten. Då kom nästa tvärnit och det kanske var lika bra det annars hade vi fått många punkteringar. Vid det laget var jag ganska irriterad och hotade med att ’om du lyfter på vänsterfoten en gång till medan vi sitter i den här bilen så spikar jag fast foten i golvet’. Jodå, hon lovade att inte bromsa med vänster fot igen.

Eftersom vi skulle direkt upp till Golden Gate bron och köra över den på vår väg mot Napa Valley så hade jag redan sett ut en bra väg dit så att vi skulle slippa åka in i sta’n. Redan utanför flygplatsen var det många vägar och mycket skyltar och jag sa åt min chaufför att ta det lugnt så att vi kom på rätt väg från början vilket skulle underlätta. Men icke – trots att jag upprepade vägnumret flera gånger och pekade hur hon skulle köra för att komma dit så var vi plötsligen på en helt annan väg – på väg in mot och snart inne i staden…

Vid det här laget var vi ganska arga bägge två. Hon på sig själv, tror jag, för att hon bromsat så klantigt och inte minst på mig för att jag tjatade om vägnumret som hon missat. Jag var sur för att vi nu skulle behöva hålla på och trassla oss genom sta’n utan en riktig karta. Den närmaste timman blev ganska tyst och sammanbiten. Jag tänkte bara vänta och se så länge. Dessbättre visade det sig vara ganska bra skyltat och kanske var det lite tur också som gjorde att vi kom fram till Golden Gate ganska snabbt och enkelt ändå. Under tiden hade jag klagat på att jag inte hade en bättre karta.

Vi hade i stort sett bara kommit över bron innan min ilskna chaufför stannade utanför en bensinstation och pekade på den och sa: Jag kör inte en meter till innan du varit inne där och skaffat en karta. Visst, jag gick och köpte en karta, en bra karta. Jag har den kvar än idag. Man måste ha en riktig karta om man ska komma någonstans här i världen.

Sedan gick allt bra och humöret var på topp resten av denna semester som skulle sträcka sig inte bara norr och öster om San Francisco utan också kustvägen, Ettan, från San Francisco och ner till mitt emellan Los Angeles och San Diego där vi tog av in till ökenstaden Palm Springs via en del indianreservat och därefter tillbaka till Los Angeles för vidare befordran med flyg till staten Hawaii där vi besökte två av öarna nämligen Oahu och Maui.

Långt senare nämnde min fru och duktiga chaufför att det är sådana där händelser som på flygplatsen i San Francisco och strax därefter som initierar många skilsmässor. Dessbättre klarade vi oss också denna gång – kanske främst därför att vi kände varandra och varandras reaktionssätt så väl. Jag hoppas vi klarar en och annan smäll till.

Göran Eriksson