Hyrbil i San Francisco
När vi, min fru och jag, anlände till San Francisco Airport i slutet av
augusti -92 var vi mycket trötta efter att ha rest från Stockholm. Vi
hade visserligen sovit en natt på hotell i New York, efter en kortare
förflyttning mellan de två flygplatserna JFK och La Guardia, men vi var
ändå mycket trötta när vi kom fram ungefär mitt på dagen. Nu skulle vi
bara hämta vår förbokade hyrbil.
Den stora terminalbyggnaden är rund och man kan nästan gå ett helt varv.
Min fru skulle försöka hitta platsen där vi kunde kvittera ut hyrbilen
och jag, som fortfarande rökte på den tiden, skulle vänta på en viss
plats. Eftersom hon dröjde, det var en stor byggnad, så gick jag ut en
stund för att ta ett bloss. Väggen var av glas så jag räknade med att vi
skulle se varandra när hon kom tillbaka.
Långt efter det jag gått in igen till den överenskomna platsen kom hon
dit, arg som ett bi, och undrade var jag varit eftersom hon inte hittat
mig. Jag tror än i dag att hon letat någon annan-stans eftersom det ju
var en glasvägg jag hade stått utanför. Nåväl, hon hade inte hittat
något hyrbilställe så det måste väl finnas någonstans utanför då. Väl
utanför byggnaden kom vi snart på att det gick en buss/shuttle runt
mellan terminalen och de olika parkeringarna så vi gick på en sådan.
Efter en ganska lång runda pekade dom ut en bil som vi skulle ha och sa
att nyckeln satt i bak-luckan. Vi lastade i våra två stora resväskor och
kom till full klarhet i hur bra det var att inte hyra en liten bil. Nu
skulle vi bara bekanta oss lite med bilen och detta gällde kanske främst
min fru chauffören. Redan när man stängde dörren så blev man nästan
fastnaglad av det automatiska säkerhetsbältet som applicerades antingen
man ville eller inte. Kanske gick det att inhibera men i så fall kom vi
inte på hur, så det fick vara.
Min chaufför skulle känna lite på spakar och pedaler och medan jag
tittade på den enkla karta vi hittat i teminalen körde hon framåt en
bit. Plötsligt for jag uppåt framåt mot vindrutan och fångades av det
automatiska säkerhetsbältet. Då jag undrade varför hon tvärbromsat på
det där viset så sa hon förvånat att bromsarna tog så där tvärt. Hur då,
får jag se, sa jag och hon körde en bit till och skickade upp mej i
rutan en gång till. Snart förstod jag hur det gick till. Människan, som
kört automatväxlade bilar tidigare, satt där och trampade på fotbromsen
med vänster fot!
Mycket egendomligt. Kunde det kanske bero på att hon var för trött för
att köra bil. Men hon hade ju i alla fall sovit tillräckligt, tänkte
jag, medan hon körde fram mot utfarten som var spärrad med en tre meter
lång vass taggig kniv som stack upp ur asfalten. Då kom nästa tvärnit
och det kanske var lika bra det annars hade vi fått många punkteringar.
Vid det laget var jag ganska irriterad och hotade med att ’om du lyfter
på vänsterfoten en gång till medan vi sitter i den här bilen så spikar
jag fast foten i golvet’. Jodå, hon lovade att inte bromsa med vänster
fot igen.
Eftersom vi skulle direkt upp till Golden Gate bron och köra över den på
vår väg mot Napa Valley så hade jag redan sett ut en bra väg dit så att
vi skulle slippa åka in i sta’n. Redan utanför flygplatsen var det många
vägar och mycket skyltar och jag sa åt min chaufför att ta det lugnt så
att vi kom på rätt väg från början vilket skulle underlätta. Men icke –
trots att jag upprepade vägnumret flera gånger och pekade hur hon skulle
köra för att komma dit så var vi plötsligen på en helt annan väg – på
väg in mot och snart inne i staden…
Vid det här laget var vi ganska arga bägge två. Hon på sig själv, tror
jag, för att hon bromsat så klantigt och inte minst på mig för att jag
tjatade om vägnumret som hon missat. Jag var sur för att vi nu skulle
behöva hålla på och trassla oss genom sta’n utan en riktig karta. Den
närmaste timman blev ganska tyst och sammanbiten. Jag tänkte bara vänta
och se så länge. Dessbättre visade det sig vara ganska bra skyltat och
kanske var det lite tur också som gjorde att vi kom fram till Golden
Gate ganska snabbt och enkelt ändå. Under tiden hade jag klagat på att
jag inte hade en bättre karta.
Vi hade i stort sett bara kommit över bron innan min ilskna chaufför
stannade utanför en bensinstation och pekade på den och sa: Jag kör inte
en meter till innan du varit inne där och skaffat en karta. Visst, jag
gick och köpte en karta, en bra karta. Jag har den kvar än idag. Man
måste ha en riktig karta om man ska komma någonstans här i världen.
Sedan gick allt bra och humöret var på topp resten av denna semester som
skulle sträcka sig inte bara norr och öster om San Francisco utan också
kustvägen, Ettan, från San Francisco och ner till mitt emellan Los
Angeles och San Diego där vi tog av in till ökenstaden Palm Springs via
en del indianreservat och därefter tillbaka till Los Angeles för vidare
befordran med flyg till staten Hawaii där vi besökte två av öarna
nämligen Oahu och Maui.
Långt senare nämnde min fru och duktiga chaufför att det är sådana där
händelser som på flygplatsen i San Francisco och strax därefter som
initierar många skilsmässor. Dessbättre klarade vi oss också denna gång
– kanske främst därför att vi kände varandra och varandras reaktionssätt
så väl. Jag hoppas vi klarar en och annan smäll till.
Göran Eriksson |