Kungamiddag i Hua Hin

 

Redan när vi läste i katalogen om vårt hotell fick vi veta att det ibland förekom att kungen åt middag där. Vi hade varit på väg till detta 5-stjärniga hotell, Royal Garden Resort i Hua Hin, kors och tvärs genom Sydostasien i fyra veckor. Efter denna långa resa skulle vi vila och bada i den lilla lugna orten Hua Hin i Thailand där kungen har sitt sommarresidens.

 

Vi hade bott på hotellet några dagar och var väl förtrogna med hela området. Den här kvällen hade vi varit in till byn och ätit middag och kom tillbaka till hotellet vid halv tiotiden. Vi ville gå en sväng i parken och ner till stranden. Vi tog en omväg runt polen och där inne bland träden var det inte särskilt bra upplyst men varför skulle det vara det. När vi gått en bit såg vi folk där djupt inne bland skuggorna. Dom bara stod där – men varför. Vi befann oss i en bevakad hotellpark och var därför inte det minsta rädda för att närma oss dessa personer eftersom vi ville se vad det var för ena.

 

Det skulle visa sig att den hotellpark vi gick i var mer välbevakad än vi just då kunde föreställa oss. Nu var vi riktigt nyfikna och gick omkring på måfå i alla delar av parken på vår väg ner mot stranden. Jo, dom fanns överallt och dom stod helt stilla och verkade inte ta någon som helst notis om oss. Vi såg inga andra av de som bodde på hotellet utan bara dessa tysta skuggor i halvmörkret. Vi hade redan varit tillräckligt nära för att se att dom var poliser i uniform.

 

Långsamt närmade vi oss den fina restaurangen, där vi varit flera gånger, som låg på en avsats bara cirka trettio meter från stranden. Utanför de två trappstegen upp till entrén stor en skylt som visade att restaurangen var abonnerad denna kväll. Vi var nu ända framme vid trappan och ingen hade hindrat oss. Min fru, som till skillnad från mig ser bra, steg upp på andra trappsteget för att se in i restaurangen. Hon kunde konstatera att både stolar och bord, till skillnad från när vi var där senast, var draperade i vitt och det fanns även en del annan inredning som hon inte kände igen riktigt. Där satt ett sort sällskap på ett trettiotal personer, som tydligen var framme vid desserten, och hon tyckte sig känna igen kungen.

 

Vi nästan smög därifrån samtidigt som vi bestämde att inte gå ner till stranden utan vi återvände till receptionen. Där satt ett helt gäng med poliser vid ett bord lite i skymundan. Dom pratade lågmält men kastade bara en hastig blick åt vårt håll. Vi gick till receptionisten och frågade vilka som abonnerat restaurangen i parken och fick till svar att Thailands kung åt middag med Malaysias kung med sällskap. Det var alltså sant det vi läst i resekatalogen.

 

Eftersom vi redan förstått att det nog inte skulle dröja länge innan kungarna med sällskap skulle lämna restaurengen, dom hade ju nästan avslutat desserten, beslutade vi oss för att vänta ut dom. Vi satte oss i varsin fåtölj helt nära gångvägen som sällskapet måste gå mot utgången. Poliserna såg ut som om dom noterat att vi slagit oss ner där men ingen försökte hindra oss. Vi skulle inte behöva vänta länge.

 

Plötsligt sprakade det till i en radio bland poliserna vid bordet. Vi hade dittills inte hört ett knyst från någon polisradio men nu kunde vi höra något som lät som en kort order och alla poliserna spratt till och verkade plötsligt mycket skärpta. En del av de poliser som stått i parken kom förbi receptionen och gick eller småsprang mot utgången. Där ute hördes en hel del motorer och plötsligt fanns där ett dussin polisbilar och några limosiner utanför hotellentrén.

 

Och mycket riktigt, cirka tre meter framför våra fötter kom så Thailands kung sida vid sida med Malaysias kung och deras sällskap på väg ut mot bilarna utanför hotellet. Kungarna var ledigt klädda i snygga utanpåskjortor medan en del av gästerna var uppsnofsade i kostym och de flesta damer bar lång klänning. De många poliserna höll sig diskret i bakgrunden. Ingen hade på minsta sätt antytt att vi inte borde sitta där vi satt. Hela sällskapet passerade lugnt förbi oss utan att ta någon som helst notis om att vi satt där.

 

När alla gått förbi kom vi att tänka på att vi kanske borde ha rest oss upp åtminstone när kungarna passerade och därmed visat lite vördnad men nu var det för sent. Kungen av Thailand är närmast jämförbar med ett helgon som ingen vanhedrar ostraffat. Men dit hörde tydligen inte två sittande häpna turister som nog fick passera därför att dom kanske inte hade förstått vad dom såg. Ut på huvudvägen mot Bangkok körde sedan en lång karavan med fordon prydd med massor av blåljus. Och jag hade inte haft någon kamera till hands. Synd.

 

Varje gång jag berättat om denna händelse har jag samtidigt undrat om vi skulle ha fått komma så nära restaurangen som vi gjorde eller om vi skulle fått sitta kvar där vi satt när hela sällskapet passerade om vi hade befunnit oss i något annat land med någon annan kung. Tja, det kan man ju alltid fundera lite på och jag tror att jag vet svaret.

 

Göran Eriksson