Sirener i Honolulu

 

Inte så många turister har blivit väckta halv sex på morgonen av uppfordrande tjut från sirener i Honolulu. Men det var vad som hände mig och min fru fredagen den 11-te september 1992. Hon väckte mig försiktigt och talade om att hon hörde sirener. Jag hörde också sirener men var alltför trött för att bry mig om det. Ah, det är nog ingenting, gå och lägg dig föreslog jag och somnade om.

 

Efter in stund väckte hon mig igen och sa att jag ser folk i fönster och på balkonger och dom verkar väldigt upprörda så det måste vara något särskilt. Sirenerna tjöt för att inte säga vrålade och jag sa åt henne att sätta på TV-n så får vi kanske veta vad det handlar om. Det fick vi och larmet varnade för att en tropisk orkan, hurricane, var på väg med kurs mot – Honolulu.

 

Vi hade varit i Honolulu på Oahu, Hawaii i nästan en vecka och badat, gått och åkt omkring i sta’n och naturligtvis besökt Pearl Harbor och andra ställen. Just den här dagen skulle vi flytta till en annan Hawaii-ö nämligen Maui. Denna flygning skulle dock komma att bli fördröjd ett dygn.

 

Nu var vi otvetydigt vakna och kunde på TV följa upptakten till detta drama som redan var döpt till Hurricane Iniki. Träd och andra föremål signalerade tydligt en kraftigt ökande vind som skulle komma att bli mycket värre. En lång pir, som vi kunde se från hotellrummet, och som vi visste var cirka fem meter hög den kunde vi inte längre se därför att den var helt insvept i vitt skum. TV visade oavbrutet var stormens öga befann sig och liknade mest en väderradar emellanåt. Allt trafikflyg var inställt och Nationalgardet var på väg till Honolulu från fastlandet. Vid större katastrofer råder formellt undantagstillstånd och National Guard tillsammans med Civil Defense bestämmer allt.

 

Så småningom blev det frukostdags. Det rådde en hektisk men spänd stämning bland hotellpersonalen. Alla bevakade TV-n och verkade ganska skärrade. En del jobbade med att ta ner en sorts mellanvägg på terrassen samt stapla stolar och bord i en hörna och surra fast dom. Allt som kunde blåsa bort måste avlägsnas eller surras fast. Hotellets bottenvåning hade inte, i likhet med många hotell på dessa breddgrader, fyra väggar utan var till stor del öppen. I en ljusgård hängde en kristallkrona i några trådar som sträckte sig genom tre våningar. Om den skulle komma i svängning av blåsten så skulle den inte bara gå sönder utan kanske också skada något annat där inne. En fiffig kille kastade helt enkelt lasso om kronan och drog in den i en hörna och surrade fast den.

 

Klockan var bortåt nio och plötsligt meddelade Civilförsvaret via TV-n att nu fick alla som bodde inom ett visst avstånd från havet åka hem och ta hand om sina hus och vidta nödiga åtgärder mot stormen. Det bara rasslade till och några ögonblick senare fanns nästan ingen personal kvar på hotellet. På TV-n berättade dom oupphörligt om att Iniki hade stadig kurs på Honolulu och beräknades vara framme vid kusten framåt kvällen. I värsta fall skulle den föregås av en kanske 15 meter hög våg… Att det var allvar syntes på att man nu hade börjat sätta träluckor framför alla fönster eller åtminstone sätta tjocka lager med bred tape på allt glas upp till tredje våningen. Det jobbades febrilt överallt. Vi såg dessa förberedelser när vi gick till en liten butik i närheten och ’provianterade’ lite. Blåsten var nu tydligt besvärande och det började bli farligt att vistas ute eftersom allt möjligt hade börjat flyga omkring i luften.

 

Ungefär tio år tidigare hade en Hurricane Iwa gått in på Oahu och vållat stora skador. Själva hade vi klarat oss undan en hurricane i New Orleans 1989. Nu fanns en påtaglig risk för att vi skulle drabbas av Iniki. Vi bodde mindre än hundra meter från stranden men rätt så högt upp så en eventuell flodvåg skulle nog inte nå oss. Vi kunde se havet och det blev allt vitare medan himlen mörknade. Sirenerna hade upphört. Det fanns säkert ingen människa på ön som inte visste vad som var på gång. Dånet från den tilltagande stormen ökade i styrka och det verkade som om byggnaden skakade ibland. Fönstren på hotellrummet bestod av glaslameller, ungefär som en persienn, som gick att ställa i olika lägen. Dessa glasremsor skallrade hotfullt och vi drog för alla gardiner som fanns för att de skulle fånga upp glaset om det kom in. Vi beredde oss på att stanna inne på hotellrummet hela dagen. En plats bakom en bit betongvägg sågs ut till skydd om fönstren skulle komma in. Det verkade hotfullt nära ibland.

 

Vi fördrev tiden så gott det gick på hotellrummet. Naturligtvis följde vi hela förloppet på TV där en kanal var helt reserverad för det pågående dramat. Vi kunde få lite lunch i hotellets restaurang men vi satt inte vid något fönster. Fortsatt väntan på rummet och vi tittade ut så ofta vi vågade och när fönsterglasen skallrade lite mindre. Vi såg nästan inga människor ute och bara en och annan bil. Saker, trädgrenar och en massa skräp flög omkring i luften. Bara rättrogna fatalister vågade vistas ute. Stormen dånade och vi funderade lite på om vi borde göra något mer men kom fram till att vi var bäst skyddade där vi var.

 

Frampå eftermiddagen började det låta på TV-n som att vi skulle komma undan med blotta förskräckelsen även denna gång. Sådana orkaner följer, i likhet med annat väder, inga regler alls utan kan plötsligt byta riktning så där utan vidare. Vi hade varit med om det förr nämligen i New Orleans. Den orkanen vek av trettio grader och gick in i Texas. Och nu hade tydligen Iniki börjat svänga rätt så kraftigt också. För all del, vi var inte ledsna för det, men ett par timmar senare brakade Iniki in på ön Kauai, dryga ett hundra kilometer västerut, och vållade stora skador. Vi fick se TV-bilder därifrån också.

 

Framåt kvällen när stormen bedarrat något började folk våga sig ut på gatan igen. Även vi gick neråt stranden för att beskåda förödelsen. Den världsberömda och normalt pampiga och välstädade Waikiki Beach var full av bråte som kommit in från havet. Men vi såg inga stora skador för övrigt. Folk gick omkring och tittade och verkade allmänt lättade och pratade och log mot varandra. Vi visste alla att dom hade det mycket värre på den andra ön.

 

Redan dagen efter ute på flygplatsen kunde vi se folk i T-shirt med texten ”I survived Iniki”. Dom slår mynt av allt jänkarna men vi köpte ingen.

 

Här är en kort sammanfattning av resultatet av det som för vår del började med sirener i Honolulu halv sex på morgonen:

 



Hawaiians on the island of Kauai had to cope with Hurricane Iniki, which roared across the Pacific on September 11, 1992, with 130-mph (209-kph) sustained winds. The storm left an estimated 8,000 of the island's 52,000 inhabitants homeless.