Tänk om jag hade blivit rädd

 

Jag tror att dom är ganska lätt räknade. Dom som gör sin allra första flygresa över Atlanten. Det talas om och man hör talas om flygrädsla. En ganska egendomlig företeelse eftersom den inte tycks grundad på rationella skäl. Somliga är kort och gott rädda medan andra inte förstår vad dom som är rädda är radda för.

 

Snart skulle vi resa till USA, min fru och jag, vi hade för enkelhetens skull köpt en färdig paketresa kallad ’stora amerikaresan’ med en veckas förlängning i Florida. Ska det vara så ska det vara. Resan hade ett, för att inte säga två, speciella skäl. Jag hade, för ett fåtal månader sedan, fyllt femtio och i samband med det hade vi gift oss i Stockholms Stadshus.

 

Min fru hade dittills aldrig färdats i flygplan medan jag hade hunnit skaffa mig en avsevärd vana vid detta färdsätt. Visserligen hade hon inte låtit förstå att hon hyste några betänkligheter mot att flyga men jag tyckte ändå att jag borde förbereda henne på vad som komma skulle. Jag hör till dom som tror att det mesta av s.k. flygrädsla beror på att vederbörande inte har klart för sig vad som egentligen pågår omkring dom.

 

Således tog jag, lite då och då i god tid före resan, upp olika saker omkring tekniken vid start och landning med flygplan. Berättade om hela händelseförloppet från det flygplanet börjat röra sig på marken och fram tills det åter stod stilla igen på sin destination. Hon visade inga tecken på rädsla utan verkade enbart intresserad av det jag talade om. Det bådade ju gott.

 

Avresedagen kom och vi åkte taxi till Arlanda. Vid det här laget pratade jag inte längre om flygtekniska detaljer utan mera om andra saker i anslutning till resan. Det var inte bara min frus absolut första flygresa utan även min första långresa med flyg över Atlanten. Det måste medges att även jag tyckte det var spännande att resa till Amerika.

 

Till saken hörde att planet skulle mellanlanda i Köpenhamn på sin väg till New York och JFK, Kennedy Airport. Så efter bara c:a en timma var vi på marken igen och fick gå in i terminalen en stund. Jag tog lite bilder och snart var det dags att gå ombord igen på vår North West Orient’s MD11.

 

Efter take off och full höjd blev det snart dags för mat vilket i och för sig kan vara en upplevelse för en nybörjare på flygresor. Min kära hustru verkade helt lugn men lite uppspelt över allt nytt som hon fick vara med om denna förmiddag i maj. Vi hade mycket trevligt och jag var glad att allt verkade gå problemfritt.

 

Trots att det rimligtvis inte kan finnas mycket att se när man flyger över Atlanten så tittade hon ut lite då och då för att kanske upptäcka något. Ungefär i höjd med Island såg hon något stort vitt fyrkantigt på vattnet som skulle kunna vara – ja, vaddå… Jag tog en bild på det men vi vet fortfarande inte vad det var vi såg.

 

Till kaffet och drinken vände hon sig mot mig och såg eftertänksam ut. Har du tänkt på, sade hon, om jag hade blivit rädd och kanske skräckslagen för att flyga – då hade vi nog bara kommit till Köpenhamn.

 

Göran Eriksson